Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Carl Arvid Wenngren (Pygme, —us) - A. Wermelin (A. V.) - Georg Wermelin (Göran)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
197
I ro en stund jag hjeltemodigt gick
Och tänkte på det präktiga kalas,
Som jag bestått på min fyrbente mas.
“Nu är jag fri,” så kvad jag i min yra,
“Jag mina fiender har nedergjort.”
Det fattades ju endast en i fyra.
Visst tyckte jag, att detta verk var stort.
Men kort likväl var fröjden, som jag njöt:
En skock af gäss mig ett, tu, tre omslöt.
Sin långa hals de räckte ut och hväste,
Med vingarne sin’ ungar skylde de.
I deras hals och i mitt bröst det fräste,
Jag skämdes ju, förstår min läsare,
Jag önskade att snarligt blifva fri
Från detta hårda, grymma tyranni.
Ej heller kunde jag väl längre ana,
Att mer elände skulle drabba mig.
Med stolt förakt jag började att bana
Mig väg framåt; men skall jag säga dig,
Hvad som nu åter väckte min fortret ?
O ve och fasa! just en gammal get.
Hon nickade åt mig med hufvudknoppen,
Såg så finurlig ut och smädefull.
Hon gjorde fula gubbar; hela kroppen
Hon vred på sned, allt detta för min skull.
Vid tanken på de oförskämda spratt,
Man spelat mig, brast hon i hjertligt
skratt.
A. WERMELIN (A. V.), poet. Född
den 16 juli 1857 i Frykerud, Vermland.
Erhöll vanlig folkskolebildning och kom
sedan ut på bygden att tjena. “Jag
fann under denna tid — skrifver han sjelf
ett stort nöje i att insända nyheter
till tidningarne. Min första
undervisning i att skrifva vers fick jag af en
student. Sedan jag öfverbevisats om,
hvilka stränga regler en poet måste följa
i att ’rimma’, beslöt jag att upphöra
med vidare försök i versskrifveri. Men
behaget för det sköna i poesien segrade
dock, och stor var min glädje och
uppmuntran, då ett opus publicerades i
tidningen.” Kom till Amerika 1883.
Arbetade vid sågverken i Michigan. Har
på vers och prosa bidragit till flera sv.-
am. tidningar och utgaf 1890 en 244
sidor stark samling lyriska, religiösa och
tillfällighetsdikter. Bokens namn var
helt enkelt “Dikter.” Han ämnar nu
utgifva en bok med titel “En blick på
lifvet,” innehållande verklighetsbilder i
bunden och obunden form. Som prof på
Wermelins diktning kan följande vackra
stycke tjena.
ÄR DET ICKE NOG?
Astronomen mödar sig att mäta
Såväl stjernans afstånd som dess lopp.
Är då vigtigt att så noga veta,
Hur i rymden går en himlakropp?
Är det icke nog blott enkelt tänka,
Att en ängel bor i stjernan der
Att hans blickar sig mot jorden sänka
Och till oss i natten stråla ner?
Blomstervännen åtrår undersöka,
Af hvad art en liten blomma är.
Men kan det väl själens skatter öka,
Att han plockar hvarje del i sär?
Är det icke nog för själens vinning,
Att till blommans mål ock fins den klaf:
“Vara smycke vid en älsklings
tinning-Vara prydnad på en älskads graf?”
GEORG WERMELIN (Göran),
redaktör, novellist. Har lemnat följande
ypperliga sjelfbiografi: “Min biografi
var det — vet knappt, om jag har någon.
Mina vänner Per Jönson och Jöns
Person m. fl., hvilka troget och träget plöjt
mer än en rak fåra på patrons gärden
derhemma i Torpa och sedan huggit
timmer i Washingtons urskogar, kunde
nog lemna en både lärorikare och
vackrare sjelfbiografi än jag. Ty min
lifsgerning, äfven om den för tillfället
måste anses ansvarsfull, var dock aldrig så
nyttig som deras. Derför reserverar jag
mig mot biografiernas utgifvares beslut
att föreviga mig i tryck med
förbigående af nämda mina vänner. Men som
det här är fråga om en särskild samling,
hvilken bör blifva så fullständig som
möjligt, underkastar jag mig. Om
någon skulle känna sig frestad att skänka
mig beröm för min här uttalade
blygsamhet, så kan jag upplysa, att min
fåfänga känner sig betydligt kittlad af att
det är jag och icke mina vänner som
blifvit anmodad om en sjelfbiografi. Min
blygsamhet inskränker sig alltså till att
jag, trots kittlingen, försöker låta bli att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
