Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Georg Wermelin (Göran) - John Feodor Werner (Frode O., Gösta Berling)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
198
klia mig så att någon ser det. Min pappa
var komministern i Trankils socken i
Vermland, Nils Wermelin, hvilken fick
slag på sjelfva predikstolen och afled
inom tre dagar vid en tidpunkt, då jag
var elfva månader gammal. Det blef
urarfvakonkurs efter far, men mor drog
fram alla tre sina pojkar genom
Karlstads skola. Hur hon kunde göra det
är en gåta för mig, men kanhända
mödrar kunna förstå den, om de också icke
alla kunna lösa den. När mina äldre
bröder aflagt studentexamen, flyttade
mor med sina tre pojkar till Upsala, der
jag skulle fullständiga min skolkurs.
Var emellertid en odaga, blef skickad
till en häradshöfding i Norrland, för att
bli stadgad, tjenstgjorde som
tingsskrifvare i 2½ år, lärde mig
rättegångsväsendet och Sveriges Rikes Lag samt
skulle aflägga länsmansexamen, men
befans hafva mer smak för “knack med
beten i taket,” för biljard och glada
bröder samt kom aldrig upp för examen.
Tillbaka i Upsala, läste privatim, helst
på Flustret, Thaddis, Gästis eller “Sju
Helvetes Gluggar,” för mina
klasskamrater från skolan, som nu längesedan
voro studenter. En tid besökte jag en
studentfabrik och hade nära nog, hur
vete Herren, pluggat i mig nästan hela
kursen, när jag började drömma om
studentexamen ett halft år i förväg,
kallsvettades, blef rädd och for till Amerika.
Hundar, lärde landtmätaryrket praktiskt
genom att börja på lägsta trappsteget.
Ska’ här be få annonsera, att allt hvad
till yrket hörer numera utföres snabbt,
väl och billigt. Dåliga tider, inga nya
jernvägsbyggnader, arbetslös nära ett år.
Genom en huld försynens skickelse blef
redaktörsplatsen vid Svenska
Korrespondenten i Denver, Colo., ledig.
Tidningens egare ske pris och tack för att jag
fick den. Har försökt göra mitt bästa;
sjelf är jag utbildadt “röd,” men icke
på ett originelt sätt, ty färgtonen
påsattes mig af min umgängeskrets i Upsala.
Har en förtjenst: menar i de allra flesta
fall hvad jag skrifver. Min helsa är
alldeles oomkullrunkelig, aptiten
oförderfvad trots allt punschandet i yngre
år. Nu 31 år gammal (detta skrefs 1896),
till äktenskap oledig sedan endast en
kort tid tillbaka. Min hustru lofvar att
göra folk af mig med tiden. Skall
härutinnan vara henne behjelplig efter
bästa förstånd och samvete. Der har ni
mig afklädd, naken syna mig bäst ni
gitter.” Af ofvanstående kan läsaren
bilda sig en föreställning om Wermelins
kraftiga, halft skämtsamma, halft
allvarliga, rakt på sak gående stil — lika bra,
som om vi aftryckte någon af de pigga
redaktionsartiklar, tack vare hvilka hans
tidning bibehållit sitt under Ninian
Wærners redaktörskap vunna anseende.
Wermelin har skrifvit ett rätt stort
antal småberättelser, dels ur egen fatabur
och erfarenhet, dels efter lånade idéer.
JOHN FEODOR WERNER (Frode O.,
Gösta Berling), redaktör, kåsör, poet.
Född den 19 sept. 1870 i Stockholm, der
fadern är dockmästare. I sin barndom
fick han, enligt egen uppgift, “likt
andra pojklymlar karameller af mamma
och stryk af pappa.” Efter att ha
genomgått en småbarnsskola kom han in
i andra klassen af högre realläroverket.
Då han kommit upp i dess tredje klass,
råkade han ut för en olycka, som hotade
att göra honom till krympling för lifvet.
En större pojke hoppade upp på hans
rygg, utan att han visste något derom,
och Werner föll, med knäckt ryggrad,
och måste i sex månaders tid ligga i s.
k. sträcksäng, hvarefter han blef gipsad
och i ännu ett halft år måste gå med
kryckor. Våren 1889 aflade han
studentexamen med högsta betyg i främmande
språk. Inskrefs derefter som e. o.
notarie i Sveriges riksbank, der han
stannade i tre år, oaktadt lönen knappt
räckte till kläder, mycket mindre till att
lefva på. Sedan sitt femtonde eller
sextonde år hade han roat sig med att
skrifva små berättelser och äfven lyckats af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
