- Project Runeberg -  Våra Pennfäktare : Lefnads- och karaktärsteckningar /
208

(1897) [MARC] Author: Ernst Skarstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biografiskt Lexikon och poetiskt album - Wilhelm Åkerberg (V. Å., V. Åbg, Ville, V—e, Olle Vickerberg)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

208
den lefvat skild. Åkerberg var en
mycket begåfvad författare. Det mesta af
hvad han skrifvit tillhör dock det
skämtsammas område. Han skref flera roliga
kåserier, men dvaldes med kanske
alltför stor förkärlek vid minnen från
teater- och kroglif. Han var också med
stor kärlek fästad vid teatern och
uppträdde ofta på tiljan i Chicago. Han
författade ett skådespel, “En folktalare,”
som uppfördes i Chicago 1888. Han var
en bekymmerslös natur, som än lefde i
sus och dus, än i yttersta armod, men
alltid var lika glad. “I mångt och
mycket påminte han om Magnus Elmblad
och hade liksom denne hos sig något af
Lidners natur, hvilket gjorde, att hans
sätt att betrakta lifvet väsentligt afvek
från andra menniskors,” skref
Hemlandet i sin dödsruna öfver honom. Hans
skaplynne framlyser oblandadt i följande
ord, som han en gång lät beledsaga ett
af sina porträtt: “Jag ser arg ut, men
det är jag inte. Kläderna äro nya och
fina och således icke betalda. Min
irländar-öfverläpp var något för tung, sả
jag hade svårt att hålla käften på mig.
Jag tog porträttet endast två knappar
långt ned på västen, för att slippa visa,
att jag inte har någon klocka. (Ingen
skulle ha torts låna mig någon heller).
Halsduken har hustru min sytt. Det
syns nog. Håret ligger i artistisk oreda,
men det är numera oemottagligt för kam.
Deremot har jag borstat tänderna, men
det syns inte. Om ni finner det
lämpligt att omnämna detta för en större
läsekrets, så “inte mej emot, sa’ flickan.”
Tillägg endast i så fall, att rocken är
köpt hos G. på Chicago ave., så kanske
jag får ett par byxor på köpet för
annonsens skull.” Åkerbergs
minnestecknare i Sv. Kuriren anmärkte, att
Åkerberg “icke som publicist lemnar något
varaktigt minne, dertill voro både form
och natur alltför obundna. Men såsom
skald har han efterlemnat verkliga
perlor af framstående skönhet. Hans
starka sida voro naturskildringar, helst från
Stockholms skärgård, som han älskade
med en ungdomlig poets hänförelse.
Dernäst syntes han bäst lyckad som
Bellmansskald.” Åkerberg var en genuin
skaldenatur och tillhörde icke någon viss
s. k. “literär skola.” Om sådana
skalder säger Bonggren i en af sina
literaturhistoriska uppsatser i Sv. Am., att
de “härma samt använda andras ord och
uttryck, andras form” och “lana från
alla håll och kanter.” Hur föga detta
påstående håller streck, visade Åkerberg,
likt så många framstående diktare. Han
var fullkomligt originel och behöfde
sannerligen icke “låna” från vare sig den
ene eller den andre, ej heller “härma”
ens någon viss “literär skola.” Han
sjöng om Bellman, om skärgården och
mycket annat, som också besjungits af
andra, men han sjöng på sitt eget sätt.
Se här ett utdrag ur en af hans
Bellmanssånger:
Vi tröttnat re’n på dånet af kanoner;
Hvad ha vi vunnit genom dem för stort?
Hvad! vunnit! Offrat ha vi millioner!
Nu rör oss ej, hvad farfars farfar gjort.
Men vörda skola vi de hjeltars minne,
Som kämpade för folkets rätt en gång;
De män, som diktade med trofast sinne
Om folkets själslif uti tal och sång.
Ett namn som Bellmans våra hjertan
fyller
Med andra känslor än dem, som vi få,
När vi se Karl den trettondes chapeau
Och Karl den tolftes hatt och Gustaf
Adolfs kyller.
Undra ej, om den, hvars barndomsstunder
Svunnit hän bland Djurgårdsskaldens
lunder,
Fjerran från der Bellmansstoden står
Fäller vemodsfull en minnets tår!
Sin kärlek till fosterlandet sjöng han
ut varmt och gripande mer än en gång.
I poemet “Hemlängtan” heter det:
Sök ej att skryta med, att du har glömt
Det sköna land, som en gång sett dig
fodas,
Ty innerst i ditt hjerta ligger gömdt
Ett frö, som ej af tid, af land kan dödas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 18 11:51:37 2025 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pennfaktar/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free