Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterskörd - Carl Jonas Ludvig Almqvist - August H. Anderson (Arnard, Hjalmar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-214-bekanta. På tal om hans oerhörda
förmåga att sätta sig in i och uppfatta olika
lands och tiders egenheter m. m., skrifver
Bonggren: “Läs hans “Don Juan
penitente,” och du är i medeltidens Spanien;
läs “Isidorus af Tadmor,” och första
seklets hellener uppstå för din syn, handla
och tala; läs “Marjam,” och aposteln
Paulus talar till dig precis så, som i sina
odödliga epistlar!” Den af hans böcker,
som i viss mån väckte det största
uppseendet på sin tid, var romanen “Det går
an,” hvari han tog till orda för den s. k.
“fria kärleken” gent emot de
konventionella oupplösliga äktenskapen. Bokens
tillkomst synes lätt förklarlig, då man
tänker på Almqvists eget olyckliga
äktenskap. Han gifte sig vid unga år med
en tjensteflicka, hvars skönhet bedårat
honom, men som i öfrigt var ar honom
alltför underlägsen och olik, för att kunna
bringa honom någon lycka. Hon tyckte
icke om, att han satt och skref; i motsats
till honom saknade hon ordningssinne,
men egde deremot ett ojemnt och ledsamt
lynne. “Var det väl då,” frågar
Bonggren, “så underligt, att han, som redan
på 1820talet tänkte på att emigrera, i en
mer än vanligt betryckt stund reste öfver
Atlanten från alltihop?” Bonggren
kallar Almqvist för Sveriges Dante och
säger, att “båda dessa skalder egde samma
jättefantasi, samma förmåga att inrymma
alla sina diktaresyner inom ett organiskt
helt. Ja, t. o. m. deras utseende är så
frapperande lika, som en svensks
anletsdrag kunna vara lika en norditalienares.
Lika svårt som det är att anföra något
särskildt poem eller annat stycke ur
Dantes verk, emedan allt der hänger så
väl tillsamman, lika svårt är det att citera
något ur Törnrosens bok.” Hvad
utseendet beträffar, förekommer emellertid i en
edition af Almqvists skrifter ett porträtt
af A., hvars likhet med Bonggren sjelf är
ännu mera slående än den af B. påpekade
likheten mellan Almqvist och Dante.
AUGUST H. ANDERSON (Arnard,
Hjalmar), poet, korrespondent. Född i
Yxnerum, Östergötland, den 20 aug. 1866.
Kom till Amerika 1886. Studerade en
tid vid Augustana College. Han är
bosatt i Reed City, Mich., och har flitigt
bidragit med korrespondenser, poem och
uppsatser till Sv. Amerikanaren, Sv.
Tribunen, Frihets-Baneret m. fl. tidningar.
Under sin vistelse vid Augustana College
lemnade han bidrag till den derstädes
utgifna tidskriften Balder. Följande dikt
var ett af hans bidrag till nämda
tidskrift:
PÅ MISSISSIPPIS STRAND.
I vester dagen gled, och kvällen sänkte
Sin dunkla slöja öfver stad och land.
På himlapellen tusen stjernor blänkte,
Men böljan sof vid Mississippis strand.
Allt var så tyst. Jag ensam stod och tänkte
Uppå en tid som länge se’n försvann.
På gräset daggen sina perlor stänkte
Och i dess speglar mången fackla brann.
Då rullar upp, liksom ur djupets salar,
En färgrik hägring för min tankes syn
Med bilder från den dunkla jordens dalar,
Iklädda månens silfverglans från skyn.
Här såg jag bilder ifrån tider glömda,
Långt bort i svunna seklers djupa famn,
Då dessa nejder ännu lågo gömda
I enslighetens tystnad utan namn.
Då svunno dagar och då svunno nätter
Som nu i evighetens tysta graf,
Och genom dalar öfver vida slätter
Flöt Mississippi fram emot ett haf.
Men vilda snår betäckte då de stränder,
Der tama hjordar betande nu gå,
Och obebodda lågo då de länder,
Der menskosnillets underverk nu stå.
Dock, denna bild snart bleknar och
försvinner;
En annan vid dess sida träder opp,
Och samma snårbeväxta strand du finner,
Och floden styr mot samma haf sitt lopp.
Men nattens stillhet öfver landen hvilar,
Och ljusets tärnor små på himlabron
Se bleknande till strandens mörka pilar,
Som stå på vakt kring enslighetens tron.
Och månen tindrar uppå flodens vatten,
En ståtlig silfverbro från strand till strand,
På samma gång en skugga tyst som natten
Ur snåren smyger fram till flodens strand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
