Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterskörd - Alice Löthner - Lars Peter Nilson (L. P. N., L. P.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han mins ej mer, hvad senast tilldrog sig;
Men i hans öron ringa ständigt orden:
“O Saul, hvi förföljs jag så af dig!”
Det mörknar inom och omkring den arme.
Han kan ej röra sig, ej stiga upp.
Han rustar sig till strid, Gud sig förbarme!
En väldig själsstrid utan tro och hopp.
På vakt sig ställer ställer sjelftillräckligheten,
Men själen kvider, längtar att bli fri.
Allt längre, trängre, oförsonligheten
Gör skarpa anfall för att herre bli.
Så med sig sjelf och Gud han stred tre långa, långa dagar.
Med David ber han om misskund, med Job hans ande klagar.
Han lefver om sitt hela lif, men vill ej rätt förstå,
Att Stefanus, martyrens, död kan plåga honom så.
– “Mitt land från Nasarenens sekt jag ville se befrias,
Jag svor att rödja vägen fri för Israels Messias.
Med folk och pengar rustad ut till Sanhedrins legat
Jag fullgjort min förbindelse med stränghet, ej med hat.
O, Jehova för dig jag stred, för Israels magt och ära!
Jag ville se mitt folk en dag sin konung hyllning bära.
Jag har ransakat skrifterna, har trånat efter ljus,
Och som en trogen tempelvakt jag värnat om ditt hus.”
– “Om Israels magt och storhet ej – nej, om dig sjelf du dromde.
I lagen och profeterna du forskade, men glömde,
Att kärlek var det första bud, som ljöd från Sinai,
Att kärleken på Golgata gör hela verlden fri,
Att kraften kommer ofvanfrån till kampen för Guds ära.
Så gack åstad i Jesu namn att menskligheten lära
Guds kärleks stora hemlighet kring hela jordens rund,
Att Jesus Kristus klippan är, min kyrkas fasta grund.”
– “Ack Herre, jag är blind och svag, mitt hela lif förfeladt,
Fast mången gång, du vet det Gud, jag har det rätta velat.
Jag lider, våndas, har ej mod ifrån mig sjelf att fly.
Ditt ord jag än ej fatta kan; dess mening är så ny.
Men som ett ljufligt sommarregn det svalkar feberglöden.
Nu vet jag att jag älskar dig, o Jesus in i döden.
Guds rådslag nu jag skönjer klart i kristendomens bud.
Jag tror på Dig, o Jesus Krist, min Herre och min Gud.”
Nu trädde Ananias in på Mästarens befallning.
Han väntade helt tyst en stund, tills blodets heta svallning
Till ro sig lagt i Saulus’ bröst då med en blick mot skyn
Hans hand berörde ögats lock och Saulus fick sin syn.
Liksom menskohjertats stormar
Sakta sig, ju mer det lider
Mot vår sista lefnadsafton;
Så på dagens qualm och hetta
Sänkte sig utöfver staden
Natten, rik på stjernfull fägring,
När den fromme Ananias
Lemnat Saulus af Tarsus.
Men den stolte fariseen,
Ifraren för fädrens stadgar,
Nyss i blindhets mörker slagen,
Fins ej mer. Der sitter ödmjuk,
Uppfylld utaf helig längtan,
Genomträngd af Herrens ande,
Brinnande, försänkt i böner,
Paulus, en af kyrkans kämpar,
Och de hedningars apostel.
I en syn af himmelsk tjusning
Visa sig i nattens timmar
För hans öppna, klara trosblick
Millioner och millioner
Lyckliggjorda menskosjälar,
Som, hvarhelst Guds ord anammas,
Bygga Herranom en kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
