Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterskörd - Alice Löthner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-229-bosatte sig i Köping, efter att under de
två närmast föregående åren ha
konditionerat i Haparanda. I Köping blef
hon föreståndarinna för en privatskola,
den s. k. Löthnerska skolan, hvilken
senare blef införlifvad med den under tiden
bildade elementarskolan för flickor. Fru
Löthner blef nu lärarinna vid
elementarskolan och arbetade der troget och
nitiskt till 1890. Tre år förut hade
hennes man affidit. Kort efter det hon
lemnat sin plats vid elementarläroverket blef
hon kallad till Smedjebacken för att der
bilda en privatskola. Längtan efter
döttrarna, som redan tidigt flyttat till
Amerika, bestämde henne dock att redan
fyra år senare lemna fosterlandet och
förena sig med dem. Hon är nu bosatt
i Campello, Mass. I det afslutningstal,
hon höll vid Löthnerska skolans
upplösning den II juni 1894, yttrade hon bl.
a.: “Här finnas de, som lemna mig, och
åter andra, dem jag måste lemna. Och
hvarför? För att resa till mina barn?
Detta är ej den egentliga orsaken. Den
ligger djupare än så. Dock tackar jag
Gud, att denna glädje erbjudes mig.
Nej, det är till största delen derför att
under detta senaste läsår en ojemn helsa
hindrat mig att såsom jag velat sköta
undervisningen. Det finnes för oss alla
en tidpunkt, då menniskan är i
löffällningen, då hennes själsförmögenheter
och kroppskrafter mattas och
förflyktigas. Som denna tidpunkt ytterst beror
på olika lefnadsvilkor, olika själsnötning,
så kommer den ej lika för alla; men
den kommer säkert och oundvikligt.
Något, som jag med saknad måste
vidkännas, är förlusten af mitt förr så goda
minne. Detta är så mycket kännbarare,
som ett godt och redigt minne icke blott
utgör en väsentlig faktor vid
undervisningen, utan fastmer är en vigtig sak i
fråga om kunskaper, ty månne jag kan
något, som jag icke med säkerhet mins?
Då jag nu känner, att minnet sviker
mig i ett och annat läroämne, och jag
erjemte inser det omöjliga i att på ett
verksamt sätt och på nära håll iakttaga
den nya tidens strömningar i
läroväsendet, så afslutar jag i dag en verksamhet,
hvaråt jag egnat mig sedan mitt sjuttonde
år. Jag vill hoppas, att Gud i nåd låter
mig på äldre dagar uträtta något mindre
ansvarsfullt än att på ett bristfälligt sätt
undervisa ungdom, ty det är att synda
svårt mot ett kommande slägte.”
Tyvärr tänka icke alla undervisare och
läromästare lika förståndigt och rätt som
fru Löthner i berörda hänseende. Som
skaldinna har hon emellertid väl häfdat
sin plats i trots af den öfverklagade
minnes-svagheten. De dikter hon haft
införda i Skandinavia ha samtliga,
liksom äfven de småberättelser hon skrifvit
för Skandinavia och Valkyrian, visat en
sällspord ledighet i stilen.
Följ. storslagna poem är skrifvet af
Alice Löthner:
SAULUS.
I.
Han for tillsammans. Nu det kommit
hade,
Allt, hvad hans högmod fruktat dessa år!
Och veck vid veck sig djupt i pannan
lade,
Utefter kinden rullade en tår,
En sällspord gäst i fariseens öga,
En pinsam yttring utaf raseri.
Hans händer knötos hotfullt mot det
höga,
Ohjelpligt störtad-magten-allt förbi!
Kan äfven han för Kristi kärlek mogna,
Som, fariseiskt blind af andligt rus,
I Herrens namn förföljde Kristi trogna,
Tills Herrens vredesblixt släckt ögats
ljus;
Som djerft och hänsynslöst dref hän mot
målet,
Det grymma mål han för sitt öga haft,
Att lik profossen sänka hvassa stålet
I offrens bröst med fanatismens kraft?
I själens djup han tränger ned. I töcken
Allt yttre svinner från hans inre syn.
Han glömt Damascus’ fägring, Syriens
öken,
Och solens heta glöd vid himlens bryn.
Han glömt sig sjelf, glömt tiden, hela
jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
