Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qvållen derute ar skon; en llik af den llyende solens
Skimrande purpurmantel ånnu på liimmelen dröjde,
Hvilande lått uppå skogarnes (opp; naturen år stilla,
Tyst och betydelsefull, (y dodens engel med låtta
Vingar svåfvande far utöfver den fridfulla nejden.
Hvi år naturen så tyst? Ej skiftas måktiga thronérs
Lotter på aftonens stund, ej vågas nationernas öden
Nu på sin vexlande våg; en menniskoande allena
Kampar sin sista kamp, en ande redan år fårdig
(Icke en konungs dock, ack nej, en herdes allenast)
Att till sitt strålande hem sig svinga på klangfulla vingar.
Ke’n från silfrade moln nedblickar sörjande månan
Ner på den slumrande jord; då gnissla de rostiga gångjern,
Se, der stapplar den åldrige fram, hur lutad han smyger
Mellan grafvarnes kors! med skål du kunde ha frågat,
Om en ande det var, som stigit ur nattliga griften
Tankfull irrande der i månans darrande strålar,
livar år den spänstiga kraft, som ledde den gamle till kyrkan,
Hvar den måktiga eld, som blixtrade då ur hans vasen?
Denna ej mer behöfver han nu; fullåndadt år vårfvet. —
Strålande solen gick upp på Sabbatliens herrliga morgon
Och i dess lifvande ljus naturen log utaf gladje,
Foglarne qvittrade glade sin hymn och ett hviskande amen!
Susade tråden dertill; på kyrkogården församlas
Folket i högtidsdrågt och med andakts alfvar i blicken —
Hör! då ringa till döds de manande klockor från tornet,
Hattarne lyftas, det llyger ett sorl genom menniskoskaran:
Död var Herden al)tre’n. — Då greto församlingens åbo’r. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
