Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
— Jo, gärna för mig! Men inte tror jag någon kan
tvinga Britta till någonting. Vill hon ha Erik, så blir det
väl bröllop i sinom tid, de är ju ännu så unga, men vill
hon inte, så lär det väl ej bli någonting av. Över sitt
hjärta råder väl ingen. Men tyst, nu komma de, jag hör
musiken!
Flickorna rusade upp från bänken alla tre och
lyssnade spänt. Jo, mycket riktigt, Kerstin hade nog hört
rätt; det var fiolerna som hördes taktfast och säkert
spelande ”Mandom mod och morske män”. Om några
minuter tågade också skaran in på fäbodvallen, och
flickorna skyndade mot dem och hälsade välkommen. De
unga männen voro alla resliga och välväxta och hade detta
friska utseende, som endast livet i skog och mark kan
giva. De voro ett tiotal, och främst bland dessa märktes
Norgårdspojkarna, Per, Olle och Erik, de båda första
mellan 25 och 30 år, den senare en 20-årig yngling.
Per och Olle skyndade mot flickorna och hälsade dem
hjärtligt. Erik däremot verkade mera blyg och tafatt
och kom först så småningom fram och hälsade, först på
’Kerstin och Karin och sedan på Britta. Men: nu var det
’ej tid med mera än en flyktig handtryckning, filbunkarna
väntade och sedan dansen, som snart var i full gång i den
ganska stora ladan. Polska och vals omväxlade, och
flicskorna voro i farten varje dans. De voro ju bara tre mot
tio! Men detta hindrade dock ej, att alla pojkarna — utom
spelmännen — dansade. I brist på flickor dansade de med
varandra. |
Solen började redan gå upp över trädtopparna den
vackra söndagsmorgonen, då dansen slutade. ’Klockan
var tre, och flickorna behövde en stunds vila före dagens
arbete. Erik lyckades dock få Brita med sig en stund.
Hand i hand gingo de utefter den smala skogsstigen,
under det fåglarna sjöngo sin morgondrill. Erik var ej blyg
och tyst längre, han tryckte Brittas hand och började:
— Hör du, Britta, skola vi ej tänka på att göra
allvar mellan oss och gifta oss, när jag fullgjort exercisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
