Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
honom det ringaste men, men nu var som sagt olyckan
framme, och vem kan väl hindra ödets gång?
Bland tjänsteflickorna på gården var det särskilt en,
som var road av att skämta med drängarna och spela dem
små spratt, när det lämpade sig. När hon fick se Johan
komma stretande med den tunga säcken på ryggen, fick
hon lust att skoja med drängen. Vig som hon var, hoppade
hon i yr tanklöshet upp på hans rygg, med den sorgliga
påföljden att ryggen knäcktes och Johan segnade till
marken.
Vad hjälpte det, att flickan grät och jämrade sig?
Olyckan var skedd och kunde ej ändras. Hade Johan
kommit under sådan läkarebehandling, som gives i våra dagar,
kanske han kunde ha blivit räddad och sluppit lida så
oerhört. Nu blev han efter ett långt lidande en
puckelryggig krympling för hela sitt liv. Med anledning av sin
krokiga rygg fick han vedernamnet ”Kroke-Johan”. Jag
hörde aldrig något annat namn på honom, och jag minns
inte ens att jag hörde talas om hans efternamn. Hans
namn var och förblev ”Kroke-Johan”.
Mitt första minne av Johan härleder sig från två—
tre-årsåldern. Jag minns, att jag för tillfället befann mig
ensam i rummet, då Kroke-Johan trädde in. Jag blev så
rädd för den krokige gubben, att jag känner det ännu i
dag, men kom mig ej för att ropa på hjälp, fastän jag
trodde mig minst sväva i livsfara. Johan hade en stor
puckel på ryggen och gick så krokig, att armarna räckte
ned till golvet. På huvudet bar han en skärmmössa och
på fötterna stora träskostövlar. I handen höll han sitt
matknyte, och så bar han sin flåhacka på ryggen. Hans
sysselsättning var nämligen att gräva diken och odla
mossar åt bönderna. Ja, hans yttre hade icke någon större
fägring, och det kanske ej var att undra på om jag tyckte
mig aldrig förr ha sett något så fult och anskrämligt. Jag
trodde fullt och fast att det fula trollet ville slå mig med
sin stora flåhacka! Snart kom dock någon av de vuxna
in, och jag var räddad! i;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
