Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
norna med sin Gud, började bedja där han gick. Bönens
ord kommo halvhögt över hans läppar, darrande, famlande,
osäkra, men burna av en hjärtats ångest som han inte känt
sen han var barn i världen. Han bad att mor skulle vara i
livet när han nu kom hem, att hon skulle vara frisk och
kry och att återseendet skulle bli sådant som han många
gånger i sin ensamhet därute i Västern hade tänkt sig det.
Nu — där borta bakom kröken — skulle han kunna
se sitt barndomshem. Gode Gud, låt det lysa i fönstret!
Några steg till — och hans ögon mötte det varma skenet
från en liten fönsterfyrkant. En sjöman, som i dagar och
veckor kastats om i ett bräckligt skepp långt från hem och
hamn och äntligen får se den första fyren utanför svenska
kusten sända sin hälsning genom natt och dimmor, erfar i
den stunden något liknande det som Kalle Andersson från
Granelid kände, när han vid slutet av sin långa resa såg
ljusvågen från hemmets fönster flöda ut över de snötyngda
granarna, som på alla sidor, likt en skyddande mur,
omgärdade den lilla stugan.
Varsamt smög han sig vidare ända fram till fönstret,
andades på rutan, gned med fingret bort isskorpan och
tittade in.
Därinne brann en stockeld i den öppna spisen och
kastade darrande ljusreflexer över väggar och tak. På
bordet, prytt med en vit duk, stodo ett par stakar med
tända ljus och mellan dem låg en uppslagen bibel. Allt var
sig likt som förr, han kände varenda sak. Alltså måste
mor fortfarande bo kvar här, men var fanns hon?
Jo där — ett ögonblick genomilades Kalle Andersson
av en vild, oresonlig, förlamande skräck. Varför låg hon
så stilla därborta vid sängen — Var hon — död? Nej, Gud
vare tack — nu såg han — Mor låg på knä och bad,
orörlig och med knäppta händer. Han kände — nej han
visste att bönen gällde honom, sonen i främmande land
om vars öden hon fått sväva i ovisshet i fyra långa år.
Då kunde han inte klara sig längre. Han slängde
väskan i snön, rusade fram till dörren, hamrade löst på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
