Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viector-HaaR:
Sagan om Stångån.
När förvinterns snö i miljoner flingor sväva ned från
rymden över Svinhults socken, bilda de bottenvarvet av
det snötäcke, som under kommande vår skall smälta för
tövädersstormar och värmande sol. Vid tjällossningen tär
sig vattnet ner till de underjordiska ådrorna, som mynna
ut i den lilla Vargmogölen på Månstorps kärr. Där, på nära
300 meters höjd över havet, börjar Stångån. ’
Som en dåsig snok i höstens dimma kryper den sakta
ur gölen över madens gungfly och är till en början blott
en obetydlig bäck, som vårens sol kantar med tusende
kabbelekor. Varthän? Först åt väster, så åt norr några
hundra meter in i Sunds socken, därefter österut åter in i
Svinhult och vidare åt nordost, allt under endast fem
kilometers lopp. Redan då har den fått ett annat kynne.
Mossarna ha tagit slut, och hagmarksnaturen har börjat.
Från söder kommer Lerbäcken, trallande på ”Näckens
polska”, genomflyter Flyttingen och hoppar rakt i famnen
på Vargmogölens bäck.
De tu varda ett, och från den stunden är ”bäck” ett
öknamn, som inte ”ån” vill kännas vid. Den har redan nu
fått sitt namn. Den lugnar sig ett tag för att lyssna till
viddernas sus och andra bäckars skvalp. På avstånd i öster
sjunger Funsbodabäcken sin eviga låt om böljornas lek på
Funsboda sjö, och sången drar Stångån åt öster till den
nya vännens möte. Liksom för att ställa sig in hos denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
