Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Det var för resten ganska lustigt, det hela. Hennes
fasthållande vid en gammal sed, som hon lärt i sitt
föräldrahem, hade gett hennes liv innehåll under alla dessa år.
När Katarina kom till Brantavik var det hennes första
tjänst. Hon hade strax förut fyllt tjugo år. Dittills hade
hennes liv förflutit lugnt på den vackra gården som
föräldrarna ägt. Ett visst välstånd hade varit rådande i
familjen, men så kom olyckorna, och den sommar som
Katarina fyllde tjugo år, fick hennes far lämna sitt hem
och barnen nödgades att tjäna sitt bröd hos främmande.
Katarina fick inte mycket tid att syssla med
funderingar, men när julen kom kände hon med smärta vad
hon förlorat. Då som nu snöade det på julnatten och snön
piskade henne i ansiktet när hon gick uppför trappan.
Inkommen i det lilla rummet såg hon att klockan närmade
sig tolv och hon erinrade sig en julsed, som hon och
syskonen brukat roa sig med. Det gällde att tända ett ljus och
med detta i handen gå ut i natten. Lyckades man gå runt
stugan tre gånger utan att ljuset slocknade, så skulle man,
efter att ha fullbordat den sista ronden, möta just den man
som skulle bli ens make för livet. Men det måste ske just
när klockan var tolv.
År efter år hade Katarina och hennes syskon roat sig
med denna lek, men det hade aldrig lyckats dem att bära
ljuset runt stugan tre varv utan att det slocknat. Katarina
var trött efter arbetet den första julnatten på Brantavik,
men hon ville ändå utföra leken i sin ensamhet och nu
inträffade det underliga, att hon verkligen lyckades gå sina
tre varv runt huset, utan att ljuset slocknade. När hon
hunnit fram till trappan för tredje gången såg hon
överraskad upp, ty det kom en man emot henne. Det hade
hon inte väntat, men hon såg snart att han var verklighet
och inte syn.
— Vem är du? frågade han. Dig har jag aldrig sett
här förut.
— Jag heter Katarina och är den nya Junefran
Svarade hon. Men vem är du?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
