Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
På det sättet fortsatte han sin vandring ur stuga och i
stuga, i ur och skur, sommar som vinter, år efter år.
Något hem hade han inte och hade inte haft på länge. En
gång i tiden hade han förstås varit gift och barnens antal
var inte så litet, men gumman var död för många år
sedan och barnen spridda för alla himmelens väder — de
flesta voro i Amerika. De hade nog inte glömt sin far, men
det blev långt mellan breven. Närmast bodde en dotter
som var gift i ett samhälle några mil från hemorten. Till
henne gjorde Öst en avstickare då och då, men han
stannade där aldrig länge, vad det nu kunde bero på.
Så gick han där sin kretsgång i stugorna, aldrig
ovälkommen, alltid glad och tacksam för det lilla, som kom
på hans lott.
Det var en senhöst som det spordes att Öst blivit sjuk
och hittats liggande i ett vägdike.
— Han var rakt stelfrusen, sade mannen som funnit
honom och lagade att han erhöll behörig vård. Tala kunde
han inte, men det syntes att han krupit den sista vägbiten
innan han blivit liggande i diket. Alla trodde nu att hans
sista stund var kommen, men underligt nog kryade han
på sig och blev utskriven från sjukhuset.
Med vandringarna var det då förstås slut, och
krafterna hans voro i avtagande. Gubben Öst tacklade av mer
och mer, och när vintern övergick i vår lämnade han det
jordiska.
Det kändes så underligt tomt efter gubben Öst när
han slutat sina vandringar och man visste att han aldrig
mera skulle komma innanför dörren med sin säck och sina
historier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
