Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
inne älskade. Men så vände sig ilskan helt plötsligt mot
Eirik. Var det inte han som var skulden till det hela? Han
knöt näven under hakan på rivalen och skrek:
— Vill du kanske gå me mej te Dometallen ?
Erik bleknade synbart. Helst hade han velat springa
genast, men den församlade hopen skulle då skratta ut
honom, och han ville ej bli utskrattad. Men när han tänkte
på vad som väntade honom vid Dometallen, så skalv han
märkbart, men samlade all sin förakt 1 de hesa orden:
— Kom an bråkstake!
Dometallen var en mäktig fura strax utanför logen i
kullen och där hade många tvister lösts på dåtidens eget
sätt. Det var ungdomens sätt att döma och därför hade
han fått detta namn. Nu drog trion iväg med Ingvar i
teten. Sist gick Stina, som nu började känna sig orolig.
Varför behövde hon nu ställa till med sådant här, ty
kanske det var hennes fel. Hon hade ej kunnat bestämma sig
för vilken av de bägge kavaljererna hon helst ville hålla
sig till. Det var så trevligt med litet ombyte hade hon
tyckt, men innerst inne tyckte hon nog mest om Ingvar,
ty han var en nykter och renhårig om också litet överilad
ung man. Tallen stod bara ett tiotal meter bort, men på
den korta vägen hade hon hunnit mjukna och skrek och
grät och bad att de ej skulle slåss för hennes skull. Hon
hade inte menat så illa. Han måste förlåta henne. Men det
ville ej Ingvar höra på. Han hade fått ett tillfälle att med
bibehållen ära komma ifrån denna för honom mycket
pinsamma situation. Stinas böner voro därför förgäves. En
flicka ur hopen, som följde med på behörigt avstånd, tog
hand om henne, då hon var nära att svimma. Kämparna
gjorde sig beredda. De slängde av sig sina rockar och
hattar, lyfte hängslena från axlarna och knöt dem om livet.
Kavlade upp ärmarna, så att de vidgade ådrorna blottades
på underarmarna. Skymningen hade fallit tätare över
nejden. En nattfågel flög upp med ett hest skri. En svag
åska mullrade i fjärran. Det gick en rysning genom den
församlade hopen. Tyst var det. En tryckande, kvav
tystnad. Lugnet före stormen. Kämparna närmade sig var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
