Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
andra. Ingvar segerviss och blodröd. Den andre blek och
sammanbhbiten. Inte skulle han låta honom segra utan strid.
Men det var något, som höll dem tillbaka. Ingen ville börja:
Men så fick Erik in ett kraftigt slag, så att Ingvar
vacklade till. Han föll dock ej, men det gick en susning genom
mängden. Vem hade trott honom om att vara så snabb.
Kanske skulle Ingvar få köpa sin seger dyrt. Slagen föllo
nu i snabb följd. Än var den ene än den andre på knä. Dock
syntes det att Erik började bli trött. Han vacklade ofta
en smula inför kraften i Ingvars slängar. Knogarna
vitnade och ilskan steg hos de bägge stridande. Spänningen
var hög. Ingen lade märke till att det hotande molnet borta
vid horisonten hade seglat upp och nu stod mitt över dem.
Plötsligt skar en fräsande blixt genom nejden. Hela
himlen syntes upplyst och en lukt av eld och rök kändes.
Hopen skyndade sig att söka skydd i logen, ty nu började
regnet falla. Först stora, tunga droppar, sedan tätare,
hårdare och slutligen en enda flod av vatten.
Kämparna stodo bara stilla i ösregnet och lät vattnet
sila över sina mörbultade kroppar. Deras tankar rörde sig
omkring något, som de ej tänkt på sedan de konfirmerats.
Hatet, vreden var borta. Vad skulle futtiga människor
strida med varandra för? Kände de sig alltid så där
märkvärdiga, duktiga som de gjort förut i kväll. Ingen sade
ett ord, men det behövdes ej. Bägge tänkte samma tanke:
”aldrig mera”. Vad de såg sade mera än många ord. Mera
än timslånga predikningar. Ett stycke — ungefär tio
meter från Dometallen stod en annan fura nästan lika stor.
Ja, den stod där alldeles nyss, men inte nu. Den hade
splittrats sönder ända uppifrån och ända ner, den var svedd
och den var avkvistad. Det var kanske ett finger...
Det var två tankfulla ynglingar som den kvällen
linkade iväg åt var sitt håll i det hällande regnet. De kände
det ej, ty de hade fått något att tänka på...
Ålogen är borta, tallarna är borta. Kvar är människor-
na, vreden, hatet, våldet. Men kvar är också den kraft,
som slår oss med förfäran. ..
. Om timret i vedtravarna kunde berätta skulle det be-
ESSER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
