Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jvan Svanström:
Jan-Eriks storskog.
När solen steg upp över Bernbergsbergets bryn en
frostig, stilla höstmorgon och sände sina livgivande strålar
genom de jättestora furorna i Jan Eriks storskog på andra
sidan berget, var det något nytt, som hade hänt. En grupp
karlar hade före gryningen kommit upp från bygden. Det
var skogshuggare med yxor och sågar, härdade män med
stora, kraftiga nävar. Män, som varit med om detta förr.
Skogen skulle avverkas, de mäktiga furorna skulle fällas
av skärande vasst stål. Hästar skulle frustande draga de
tunga lassen ned till slätten, där tjutande cirkelsågar med
fräsande kraft skulle förvandla de månghundraåriga
jättarna till plank och bjälkar, bräder och läktar. En vanlig
avverkning således. Men hur var detta möjligt? Jan Eriks
storskog. Folket i bygden mindes den sådan den stått, när
de voro barn, sådan deras fäder berättat, att den varit i
deras barndom. Stor och mörk, hög och mystisk. Där hade
trollen hållit till vid foten av berget och där i dess allra
dunklaste gömsel hade skogsrået och andra övernaturliga
väsen hållit sig kvar i det längsta. Jan Erik själv rörde
aldrig sin skog. Arrendatorn fick köpa ved på annat håll
och för egen del släpade han hem en och annan vindfälle
eHer ett och annat torrträd. Folket sade, att Jan Erik var
snål. Somliga använde andra och hårdare uttryck. Allt nog,
skogen växte och Jan Erik åldrades. Med åren blev han
ännu mera underlig. Stor till växten var han och som ung
hade han varit fruktad för sin styrka. Nu var han dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
