Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
böjd och knotig. Där han satt och ruvade vid den lilla
osande fotogenlampan liknade han en överårig fura. En
jätte, som nått sin högsta ålder och vars grenar nu
vanmäktigt sträckte sina förtvinade barr mot den livgivande
solen. Och så en dag hade det kommit ett par fina karlar
farande i en lika fin och blänkande bil upp till gården.
Herrarna hade varit mycket vänliga, de hade berömt
gården, hur välskött den var, och de hade smickrat Jan Erik
för hans goda vigör. Så hade de frågat i förbigående om
gården.
— Nej, den är inte till salu, hade Jan Erik svarat.
Men så hade det prasslat av sedlarnas mångfald och
inför de uppradade sedelbuntarnas antal hade Jan Erik
fallit till föga. Det var så enkelt. Bara de fick hans namn
på ett papper, så voro alla sedlarna hans.
Den stora, blänkande bilen for sin väg igen och bakom
vindrutan strålade tvenne anleten i kapp med solen. Det
var en lysande affär.
Och nu hade huggarna kommit. Sedan de pustat ut
efter vandringen, slängde de av sig sina storvästar och
började det ansträngande arbetet. Snart genljöd skogen av
yxhugg och det raspande ljudet av energiskt arbetande
sågtänder. Jättarna föllo en för en till den frostiga marken.
3:
Knappt hade de fina herrarna gett sig iväg från Jan
Erik, förrän ångerns kval begynte. Där han satt med de
myckna sedlarna i sina skälvande händer var han
plötsligt ett rov för stridiga tankar.
— Vad ägde han nu? Inte sin gård, som han ärvt av
sin fader, ej skogen där han brukat gå och lyssna till
fåglarnas sång. Ensam var han och ogift. Ingen skulle ärva
hans gård, så nog var det rätt, att han sålde. Men kanske
de nya herrarna skulle skövla hans kära skog.
Denna tanke var förfärlig och Jan Erik gick där och
grubblade och blev ännu mera konstig än förut. Han blev
riktigt sjuk, när han fick höra, att skogen skulle
avverkas. Hans kära skog. Han uppsökte herrarna och ville åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
