Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
upp den på, och på stenar fick han hoppa ut till berghällen.
Tvärs över sjön låg en annan bondby, och dess folk tyckte
synd om den fattige Pelle. Det var ju inte av kristlig
kärlek som de förbarmade sig över honom, det var av helt
andra orsaker. Mellan de båda byarnas bönder hade det
varit ovänskap ända sedan det stora lantmäteriets dagar,
då båda byalagen ansett sig som förfördelad part. Nu var
ett tillfälle för Sörbyborna att släcka harmen på
Östervikarna, och därför var det som Pelle fick hugga så
mycket ved han ville i Sörby skogar, och dessutom fick han
löfte att fiska i deras fiskevatten året om.
Det var livräddningen för Pelle, och det ökade
Östervikarnas ilska i oerhörd grad. Men det står ju redan på
bibelns första blad: ”Det är inte gott för mannen att vara
allena.” Pelle fick erfara sanningen av det bibelordet
tusenfalt. Han var ju bara tjugofem år, när han började som
ensittare, och under de följande femtio kom han mer än
en gång i tillfälle att önska sig en kvinnlig hjälp, men alla
hans grubblerier i den vägen slutade alltid med följande
slutmening:
Mitt korta jordeliv är snart slut. Gifter jag mig, så blir
det barn, som får i arv allt det hat som mina fiender är
mäktiga. Dessutom finns nog intet kvinnfolk, som vill lida
det jag lider nu.
Därav kom det sig, att Pelle kämpade sig igenom de
femtio långa åren under svält och frost, under kamp för
livet på sviktande isar och vreda böljor. Ibland fick han
besök av någon som ville köpa fisk, och det hände ofta,
att han inte fick mer än ett knappt tack och ibland något
ettrigt glåpord i betalning. När någon av Östervikarna
varit nere hos Pelle och köpt fisk, frågade de
hemmavarande:
— Går han där nere å spökar än Pellefulingen?
För det mesta svarades det i samma ton:
— Jaa va han dä gör, å dä ä väll frågan, om han inte
går å spökar sen han ä döer mä.
En vacker sommardag kom en Österviksbonde, som hette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
