Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ö3
Johan Karlsson, och hans hustru, Hedda, ner till Sjöhagen
för att be Pelle ro sig över till släktingar på andra sidan
sjön, till en by som heter Utnäs. När de kom fram till
stugan öppnade de dörren och stego in. Det var en
underlig lukt av lik därinne, och när Johan gick fram till sängen
och vek undan täcket från Pelles ansikte, låg denne med
vidöppna ögon och båda de besökande sågo att han var
död, och på lukten förstodo de att han varit död i många
dar.
Hedda var inget klent fruntimmer, men när hon fick se
den döde, då svimmade hon och den manhaftige Johan,
som aldrig varit rädd för att ge Pelle stickord, när han
levde, sjönk ihop på en stol och kallsvetten rann av honom.
Det blev ingen färd över sjön den gången. De båda, som
hittat Pelle, fick bekväma sig till att anmäla dödsfallet
för prästen, och eftersom det var söndag, så spordes det
över hela socknen på en gång.
Östervikarna begrep, att det kom på deras lott att
omhbesörja begravningen, men det var de inte hågade för.
Det beslöts i alla fall, att kyrkväktaren skulle gräva en
grav på måndagen, och på kvällen skulle ett par av
bönderna köra ner till Sjöhagen med ett par oxar och en
vedsläpa och lägga liket i en kista och köra upp det till
kyrkogården. Måndagskvällen kom, och de båda bönderna, som
åtagit sig uppdraget, gav sig iväg. De hade tagit sig några
supar för att få det rätta humöret. De visste med sig, att
de under hela sitt liv varit svåra mot Pelle, och nu voro
de räddare för honom än när han levde. Det kändes kusligt,
när de närmade sig Sjöhagen, och när de vänt skjutsen
mot hemmet, var det ingen av dem som hade lust att gå
först. Till slut måste de i alla fall öppna dörren, och då
uppgåvo båda ett så otäckt skrik, att oxarna satte iväg
i sken hemåt, och de båda bondgubbarna tumlade iväg på
skakande ben efter.
I förstugan var det nästan mörkt, men i mörkret sågo
de tydligt en vit skepnad, som sträckte ut armarna, liksom
om han velat ta dem i famn. De sågo tydligt, att skepna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
