Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
tyst och stilla. Där ute var vädret vackert. Solen sken.
En och annan fågel kvittrade, kvittrade om ’liv, trots
allt... Säden stod mogen! Men ingen skulle meja och
Akörde den detta år.
Märi kände sig matt, gick sakta och lade sig, försökte
att somna. Och hon lyckades. Efter en stund vaknade
hon, satte sig häftigt upp och såg sig omkring. Där borta
låg hennes far, död och kall. Hon mindes ögonblickligen:
hon var ensam nu. Hennes hjärta slog häftigt. Pannan
var het. Hon hade feber. Hon var angripen av sjukdomen. .
Snart skulle hon dö, som alla andra byinvånare, tänkte
hon slött men utan rädsla. Hon var inte rädd att dö. Alla
andra hade gjort det. Varför skulle hon då leva?
Plötsligt ryckte hon till och steg hastigt upp. Hon tänkte på
något, på någon, på en människa, på en yngling. Hon
mindes honom nu, den mörka ynglingen där inne i skogen.
De hade inte träffats på flera dagar. Kanske att han
också var död. Nej, nej, tänkte hon ögonblicket senare, han
får inte vara död. — Jag måste träffa honom en gång till!
utropade hon och skyndade ut och blev stående på
gårdsplanen. Hon såg byns gårdar, åkrar. Det var vackert här,
men nu så dött och öde.
Döden bodde i byn.
Märi började springa uppåt mot skogarna, kom fram till
stigen, som ledde fram till gården, där han bodde. Hon
stannade, flåsade tungt. Hjärtat bultade hårt. Det brände
som eld i hennes kropp. Hon kände sig matt, orkade visst
inte längre. Hon gick fram och lutade sig mot en björk,
sjönk långsamt ner och blev liggande vid roten. Det
kändes så skönt. Hon ville sova, dö. Ingen mening i att leva
längre... En yngling i mörkt hår och med vita,
glimmande tänder dök upp för hennes inre öga. Nej, hon ville
inte dö ännu. Hon ville se honom först. Hon reste sig
flämtande, stödde sig emot stammen och såg in bland
träden. Det var tyst och stilla, doftade fränt från mossa och
ljung. Svamparna lyste röda och vita. Det var höst..
Hon höjde huvudet och lyssnade. Hörde hon inte något?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
