Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
stämde sitt instrument noga, ty nu skulle det bli en dans,
som ingen skådat maken till i sju kyrksocknar. Han hade
hört på vägen att drängarna i Hjulby voro skickade av
husbonden till dansen för att ställa till bråk. De skulle
samla ihop så många bråkstakar som möjligt för att
hämnas på de tredskande småbönderna. Och vad var väl en
logdans utan ett ärligt slagsmål! Och säkert skulle det
komma flickor också. Ett rykte ville veta, att även Elin i
Mellangården tänkte sig dit, fast hon var förbjuden av
sin stränge och uppriktigt förtörnade far.
Spelmannen lade in en riktig dosis av det utmärkta
”Ljunglövens”, klättrade upp på sin tunna och begynte
spela.
Det var ett underbart spel. Aldrig hade man hört honom
spela så. Dansen var genast igång, och snart kom det
folk från när och fjärran. Den ena timmen gick efter den
andra. Spelman lät ej stråken vila utan de dansande måste
ibland vila sig mitt i dansen. Det var liv och lust som det
endast kunde bli på en dåtidens logdans. Ingemar gick där
dock tyst. Hans tankar gingo över åsen där i nordost.
Skulle hon komma”? Han undrade. Ja, om hon ville
komma, då skulle han fria på stående fot, ty då visste han, att
hon älskade honom. Plötsligt var det någon som högg
Ingemar i kragen, så fick han en fuktig näsduk i ansiktet
och släpades ut i mörkret utanför. Flera villiga händer
grepo efter hans handleder. All hans styrka var förgäves, det
förstod han. Detta var simpelt, mycket simpelt, men han
skulle hämnas. Utkomna slog sig drängarna runt honom
och den äldste, en halvfull och sluskig typ talade:
Nu har vi dej fast din högfärdige stut. Och nu ska
du få så mycket stryk att du hädanefter kan bära dej ät
som folk.
De andra drängarna lullade snustuggande omkring och
knöto nävarna hotande. Ingemar kände äckel. Han skulle
försvara sig mot övermakten och han skulle inte spara på
slängarna, ty detta var mer än han kunde tåla. Lugn och
behärskad och orädd stod han bland dessa vilda, av spri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>