Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
Inte alla veta hur en skogshuggare har det. Vi yngre
visste det inte heller. Vi voro bara sexton år... Men
gubbarna visste; de kunde den dansen och voro beredda på
att lära även oss den.
Vi hade en hård förjulsvinter. Kojan var rätt tät, men
spjället var trasigt, och varje morgon var det iskallt där.
Vi vaknade av att lemmarna skakade av köld och någon
måste upp och elda.
— Dä blir ungdomarnas sak att ordna med värmen, sa’
Petter Berg.
Han ruskade liv i de yngsta, och på halvdöda fötter
tassade vi bort till spisen, hittade efter mycket trevande
vedhögen och började spänta spån, somnade mitt i
alltsammans, men fick en spark där bak och vaknade till liv igen.
Snart flammade lågorna upp, och kojan blev med ens ljus
och hemtrevlig.
Ingen talade — bara gäspade, och Berg makade
kaffepannan intill elden. När den kokt upp hällde vi i oss det
heta kaffet, stoppade bröd, fläsk och den fyllda
termosflaskan i ryggsäcken — och så bar det av ut i mörkret.
Vårt hygge låg rätt långt från kojan och vi kommo
lagom dit i dagningen. Skogen var dränkt i snö; vi måste
skotta oss fram till stammarna, och när vi började hugga
rasade stora snöschok ned över oss. Vi voro snart dyvåta
av all snön som smälte, men gubbarna låtsade om
ingenting. Vi yngre fingo var sin läromästare i dem. De voro
i sitt rätta element nu dessa ludna skogsbjörnar, och gåvo
08s sannerligen fullt upp att göra i att följa dem. Vessman
var arg som ett bi om det inte gick fort nog — han högg
också i ilska; han ville tjäna en viss dagspenning, och
hängde vi ett träd bröt han ut i ilskna ord och
förhannelser. Gubbarna brydde sig inte ett smul om att vi voro
alldeles ovana och till sist dignade av trötthet — låt
ungdomarna såga! Ja visst — och ungdomarna hängde i,
timme efter timme, i ett, i ett — såga, såga... Vi voro snart
lika genomvåta av svett som av snö, och när Berg sent
omsider sade till oss att det var middag, voro vi inte sena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
