Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Men arbetsdagen är inte slut ännu. Nu måste sågarna
filas, skor och stövlar smörjas, strumpor stoppas, allt
medan man har ett öga på grötgrytan i spisen. Allt det där
tar tid och det blir sen läggdags även för en skogshuggare.
Och när vi så äntligen sträcka ut oss under
skinnfällarna, halvdöda av trötthet, sjunka ögonlocken ihop
under en välbekant doft av uppvärmd skogskoja — en doft
av vått tyg, kåda, svett, smorläder, tobak och matos; det
påminner så rart om en ombonad stuga, om vila och lä
för köld och oväder. Ja, det är riktig ro och vila. Kölden
knäpper i kojans timmerväggar, och man vet inte längre
om det är kyrkklockor, som ringer därute i natten, eller
om det är vinden, som susar...
Och så gingo dagarna. Vi unga slet ont, men fingo märg
i ryggbastet, som Berg menade att en skogshuggare skulle
ha, och under blåblusen kändes musklerna hårdna; vi
prövade dem ibland med armbrytning på bordet hemma
i kojan. Händerna var ett kapitel för sig; vi gingo med
dem alldeles flådda. De svullnade upp, och såren efter alla
blåsorna svedo när man fick snö i dem.
— Jo, nu börjar mamsellskinnet gå åv, flinade Berg.
— Ja, gråt inte för dä ni, sa” Vessman försmädligt och
sög på sin sura pipa, dä ä inget te sörje för.
Och detta gjorde vi inte heller. Ty när en månad gått,
hade vi nytt skinn i händerna, styvt sor sulläder, och i
tumgreppet lågo valkarna hårda som horn. Men då kom
självsprickan — skogshuggarnas ettrigaste fiende.
Handflatorna garvades så lätt och behändigt av våt bark och
snö, och en vacker dag känner man att det svider i
tumgreppet — strunt i det, heja bara på med yxan! Och
händerna gnida mot yxskaftet så det visslar, och kölden biter
i de bara händerna. Svedan i tumgreppet ökas. Så
märker man att det blöder — yxskaftet klibbar...
Men den plågan visste gubbarna bot för. Berg grävde
i sin kappsäck och fiskade upp en bit beck och en
ljusstump, som han tände och ställde på bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
