Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
fort den gamla hästen orkade springa längs den slingrande
skogsväg som var förbindelseleden mellan de båda torpen.
Eldskenet ledde ’dem, det steg och sjönk som böljor
mot en strand, det sköt gnistrande flammor upp mot den
svarta, stjärnbeströdda natthimlen, ståtligt och
skräckinjagande på samma gång.
Men efterhand som skvalbäcksfolket närmade sig sitt
mål, bleknade skenet och när Svarten äntligen snubblade
in genom Frustugans grind, var där ingenting att göra.
Ett virrvarr av kolade bjälkar och bräder, sönderslagna
tegelpannor och allsköns rykande bråte mötte deras ögon,
men allt var tyst och stilla — dödsstilla.
Folket, som velat hjälpa, men kommit försent, stod
där i en klunga, förstummade, bleka och allvarliga.
Torparen strök sakta över sin gråtande hustrus hår med en
ovan gest av ömhet, som i vardagsmödans gråa dagar
sällan fick komma till synes och mumlade lågt för sig själv:
— Gud hjälpe dem — vi kan ingenting göra.
Men i samma ögonblick hörde mor Stina någon, som
kved och grät och såg ett slingrande spår av nakna
barnfötter i snön.
Då blev det fart på skvalbäcksfolket och det dröjde
inte många minuter förrän de hittat Anna, äldsta flickan
på stället liggande i en snödriva, halvnaken, illa bränd på
ansikte och händer, uppskrämd och förbi av nattens
fasansfulla upplevelser och av plågorna, som tvang henne
att kasta sig fram och åter under oavlåtlig, dov jämmer.
Barfota var hon och klänningen, som hon tydligen fått
på i största hast, var i trasor. Men slutet i hennes famn,
värnat av ett par rörande smala och spensliga flickarmar,
låg ett av rök och lågor illa åtgånget litet skrin. Man
kunde mellan sotfläckarna nätt och jämnt urskilja att det en
gång i tiden varit rödmålat. Det var Annas käraste skatt
och nästan enda ägodel som hon nappat åt sig innan hon
rusade ut ur sitt brinnande hem i den kalla,
stjärnegnistrande novembernatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
