Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
kom att träffa Nils-Anders. Honom lärde Lena känna som
en präktig pojke. Det blev mer än kamratskap så
småningom, och när Nils-Anders friade var det inte svårt för
Lena att säga ja.
Det var så naturligt som helst att de båda skulle bli
ett och gifta sig. Men hur det sistnämnda skulle gå till,
det visste ingen av dem, ty de voro fattiga båda, och det
skulle nog dröja länge innan de fått ihop så mycket att
de kunde arrendera en gång eller köpa en jordbit så pass
stor att de kunde få sin bärgning på den, vilket egentligen
var vad de helst hade tänkt sig. En dränglön var ju för
liten att leva på, och de kunde ju inte gärna gå på gården
som dräng och piga och vara gifta. Nils-Anders hade
emellertid fattat ett beslut. Han hade läst om
skogsavverkningarna i Norrland, sågverken där och möjligheterna till stora
förtjänster året om vid dessa. Och Lena var överens med
honom. Det fanns ingen annan utväg. När Nils-Anders
tjänat tillräckligt med pengar skulle han komma tillbaka.
Jorden älskade båda, och i hembygden ville även
Nils-Anders ha sina rötter fästade.
En kväll togo de så ömt farväl av varandra. Efter
någon vecka kom det första brevet, som vittnade om göda
förhoppningar, liksom de följande. Och Lena var glad och
tacksam.
Men mitt i all glädjen kom olyckan helt plötsligt.
Breven upphörde. Och vad värre var — hon fick aldrig mera
höra av eller se Nils-Anders.
Snart fick hon också klart för sig att hon skulle ge
livet åt ett barn, vilket nästan kändes som det värsta. Det
gissades nämligen att Nils-Anders rest bara för att
komma ifrån Lena. Hårda och tunga voro slagen. Och tung
var vägen hem till mor och far då Lena inte var god för
arbetet hos storbonden längre.
Och så gick åren, sedan pojken kommit, och det blev
slit och släp ständigt, ty Lena kunde inte ligga föräldrarna,
som voro gamla, till last. Så småningom blev så Lena
”Mor Lena”. Innan dess hade emellertid ryktet rehabili-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
