88 47 Vår gång till glömskan leder, vi längta dit, Liksom till hafvet fängtar den trötta floden. Men ack, mitt laf, o jämmer, — ür hökarbodeu!" Efter fäsningen fölyde en läng paus. Herrarna ságo på hvarandea med uttryck áf năgon förväning. Endast Herr Vesper sjelf fástade pröfvande blickar på de andra, och rycktes finna nöje af det intryck poemet gjort.Slutligen iotöll en herre med högst märklig ochalvaisam uppyn, i det hans halföppna ögon misstanksant fastade sig på den fölre: "Nå jág mátte săga! Skall jag nu igen af min kara bior sjelf nödgas utsia en sömnlös natt? Jag trodde att deu bittre, ehuru jag nödgas medge det, qvicke fiendew till mig och mina vanner nu mera skulle upphört med kriget, sedan det icke mera tjenar till något att upprifva fiendskapen,