一92 till honom, skulle komma till den bod, der kostymerna uthyrdes. Amalia ville icke gå in derpå; men Therese, som genast insåg att hon sjelf icke kunde komma ut under någon förevändning, omfamnade sin vän och bad henne så innerligt, att hon slutligen icke längre kunde neka, ehuru hon var ganska ledsen öfver detta löfte. Fändriken begynte derefter alt tala om ütskilliga andra, obeskrifligt intressanta saker, såsom spektakel o. s. v. Han hemtadetill och medur sin kapprocksficka ett par påsar konfekt åt de unga damerna. Therese kände sig obeskrifligt glad och lycklig öfver sin Kusins älskvärdhet, och slutligen mäste den i början så motsträfviga och blyga Amalia finna, att den unga Fändriken var lika söt och behaglig, som hau var vacker. Han var så beskedlig och