104 Amalia blef på det högsta glad och rörd; hon ville kyssa hans hand; men han kysste henne i stállet på pánnan. (Hon skulle săkert dönat af förskrückelse, om han velat ohelga den vackra Fändrikens kyssar, som Snnu brunño på hennes mun.) h Derefter bad han henne snart åter hälsa pà sig. "Det är så roligt att se mamsell Amalie här,' sade han "Jag hade så när glömt Ma Bonne! Gif henne den här sedeln ifrån mig," han tog fram en sedel: "det är hennes qvartal på förhand och ändã femtio Riksdaler öfver, som hon må behälla, Men blanda den icke med sina egna penningar, mamsell Amalia. Lägg den särskilt!"— Flickan kysste nu hans hand, innan han kunde hindra det, och tog afsked. Vakmadammen satte äter glasögonen pà näsan, sedan hon ordnat den sjukes kuddar, och Amalia gick med sin jungfru, som följde henne ända hem.