Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Per Gynt.
Är du där nu igen, det är rent förbannat!
Nu kasta de frukt. Nej, det är något annat.
Ett vämjeligt djur den markattan är!
Vaka och strid, såsom Skriften lär,
men jag orkar ej mer, jag är trött på att fäkta.
(Nytt angrepp, otåligt)
Jag måste få stopp för oväsendet satt,
men det går inte, förrn jag en lymmel fått fatt
och hängt honom, flängt honom, tagit huden
och klätt mig ut, så där lagom luden,
då må väl de andra tro jag är äkta. —
Vad är väl mänskan? En nypa mull.
Och något får man foga sig för husfridens skull.
Så de väsnas! Nu kommer svärmen tillbaka.
Sch, iväg! Nej, skaran står tät som en mur.
Hade jag en lössvans att svänga och skaka,
något som gav en viss likhet med djur.
Vad nu? Här över mitt huvud det tassar —
(ser uppåt)
Den gamle med nävarna fulla av smuts.
(Kryper ängsligt ihop och håller sig stilla en stund. Markattan
gör en rörelse. Per Gynt börjar locka och lirka som med en hund.)
Är det du, gamle buss? Du gör inga puts,
han kan tas med godo, han vet vad som passar.
Han kastar visst ej, vi är goda vänner.
Det är jag, pip, pip! Du hör att jag känner,
aj, aj, du hör att jag känner ditt språk.
Kära släkting, ställ nu inte till bråk!
Buss ska få socker i morgon. Sån best!
Hela laddningen över mig — uff, så helvetiskt,
eller kanske var det föda? Det smakte hypotetiskt.
Dock vad smaken angår gör vanan mest.
Vilken tänkare är det, som en gång har sagt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
