Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Lifsgärningen - Andra boken. Striderna i det inre. Reformerna - 9. Peter den stores testamente. Afslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.308 K. WALISZEWSKI
lighet, för åsnor och körde ut dem med sin dubina. I
september 1724 blef diagnosen på hans sjukdom alldeles
klar. Han hade sten, som förvärrats genom en vanskött
venerisk åkomma. Han led svåra kval och fick ut "en
ganska stor sten" och några dagar därefter "stycken af
en förskämd materia". Tumörer uppträdde på låren och.
varade sig. Detta hindrade honom ej från att följande
månad inspektera arbetena på Ladoga-kanalen. Han
tillbringade flera mycket kalla nätter i sitt tält och red ned
i iskalla kärr. Sedan han afslutat sin inspektion,
skyndade han till bruken vid Olonets och därpå till fabrikerna
vid Staraja Russa, där han deltog i grofarbetet. Slutligen
begaf han sig mot allas råd sjöledes till Petersburg midt
i november månad. På vägen såg han i närheten af den
lilla staden Lachta ett förlist fartyg, fullt af soldater, hvilka
befunno sig i en farlig belägenhet. Han skyndade dit
och gick ut i vattnet ända till midjan. Besättningen
räddades, men han återvände till hufvudstaden med våldsam
feber och måste intaga sängen för att aldrig mera
uppstiga. En aftappning, som den italienske läkaren Lazarotti
tillrådde, uppsköts ända till den 23 januari, då den
verkställdes af den engelske chirurgen Horn, men det kom
därigenom endast i dagen, att hans tillstånd var förtvifladt.
Peter dog, som han lefvat. Han dukade under for
arbetet, men ännu en gång hade hans härskarplikter fått
träda tillbaka för hans mani för dagakarlsarbete. Hans
hjältemodiga öfverdriften hans oreflekterade och orimliga
allestädesnärvaro hade än en gång framträdt vid slutet af
hans lefnadsbana. Han glömde alltid, att modet hos en
matros och hos öfverhufvudet för ett världsvälde icke böra
vara af samma slag. Han räddade en båt och kanske några
mäns lif, men han öfverlämnade vind för våg det stora
fartyg och den stora besättning hvaröfver han förde
befälet. Hvem skulle väl taga hans plats vid rodret? Det
visste man ej. Han hade ingenting förutsett, ingenting
bestämt, och vid dödens annalkande visade han sig ofor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
