Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
I Kärlek röjd och i Natur, den sälla
I sig försmälter deras hemlighet,
Ur hennes sköt de helga stjernor qvälla,
Och tingens ursprung hon allena vet.
Likt toner,’ hennes foster chaos svälla,
När Tråna’n fylls af Ljusets salighet: ,
Och att sin kärlek för sig sjelf förklara,
Hon drömmer Sig i sköna Syners skara.
Hon skapelsen för dissonanz bevarar,
Och skickar sin symbol till tingens rymd:
Konst verldsharmonikan som echo svarar,
Och purprar evighetens himlarymd.
Och Ödet sjelft i Frihet sig förklarar;
Försynen anas, genomskinligt skymd;
Sinnbilder blifva mensklighetens öden,
En dröm vårt lif, och lifvets engel – Döden.
é q,
Den fallna Själen vill sitt Jag förstora
’Till spegel af sin ädlare natur,
Oändlighet och Tid sig här förlora
I enheten af Gud och Kreatur.
Den stumma Memnon helsar gällt Aurora;
Försänkt är ur-motsatsens skiljomur:
Ur österns gullhaf Anadyomene
Står opp, den uppenbarade Athene.
För henne sinnévedkDas bojor falla,
Fri blickar själn från Tankans Carmel kring,
De högre rymders andar vänligt kalla,
Från Saron nalkas de i jubelring.
Likt eolsharpor deras stämmor skalla,
Om urbilds-verldens underbara ting;
Och Sanning lyfter sig på azurvingar,
Då Fantasin mot gudomsrösten klingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
