Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Der nalkas Fingal, lik en stod af dimma —X
En sköldeborg kring honom sluten är:
Hvad dofva ljud från ättehögen simma?
O Sångens Förstar! Er jag skådar der?
: Ullin med hvita hjessan! Du, Minona,
Så van att oss med lidandet försona!
Alpin och Ryno, ljus i Fingals hof!
" Hur ändrade, sen dessa fordna åren,
Då vi med Selmas eklöf krönte håren,
Gladt täflande om Sångens högsta lof!
I all sin skönhet då framgick Minona,
Med blicken sänkt, i ögat samm. en tår;
Matt slog hon harpan, att vår känsla skona,
I stormen svallade dess långa hår. A
Och saknad klang i hvarje kämpes hjerta,
Vid silfverstimmans ljud; med manlig smärta
De ofta sett den tappre Salgars graf:
Och ofta sågs en tankfull Tärna kröna
Den hvita Colmas tränga hus, det gröna,
Och Hjelten kom, och sänkte rörd sin glaf,
—
”På kullen satt, i hopp om Salgars möte,
Med lutans röst den hvita Colma, glömd;
En dödlig aning hof dess kyska sköte,
I svarta moln stod Älskogsstjernan gömd.
O hören Colmas ord, då hon allena
På kullen satt: hvem vill sin sång förena
Med min, af Er, I Fingals höga Män?
Som vårens ilar böja späda gräset,
Och boöljor öfverbrusa smala näset,
Så segrar den, med kraft från Himmelen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
