Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
O, skimra för mitt minne, Paradis!
Hvars blomsterdofter våra vaggor smekte:
Der drömda flickan log ur källans is,
"Och fjäriln var en Fé, som med oss lekte.
Mins Du, — Förklarade! de dalar än,
Der. skiftevis vi Kung och Härar voro, .
Och, sedda blott af blåa himmelen,
En evig vänskaps helga eder svoro?
Naturn, en öm , men majestätisk mor,
I Hoppets skrud med fridens kyss oss väckte;
Mot Gud hon log, och tog sitt gröna for,
Och släpet huldt för våra fötter sträckte.
När sedan brann, på midnattsrymdens blå,
En fackeldans af Ljusets gyllne Föner, —
Hon börjades på stora harpan slå,
Och fylla drömmarnes förmätna böner.
Då klang vårt bröst, då flammade vår blod,
En sagoverld steg opp ur fordna tider,
Dess hvita englar lockade vårt mod
Att resa Dygdens sunkna pyramider.
På purpurthronen öfver vesterns berg
Satt ärans strålbekransade gudircna;
Och hjeltars vålnader, i sällsam färg,
Vi sågo vinkande bland träden svinna.
Då kring ditt anlets oskuldsformer flöt
Ett återsken af lifvets morgonlåga,
Och en harmonisk själ sitt uttryck göt
I mannakraftens gryende förmåga:
Förtjust jag spejade din andes fjät, :
Och såg Dig, der min blick din höghet räckte;
Till bragder sänd, i ljusets majestät,
Profet från Himlen, till ett sinligt slägte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
