Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En altartafla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Presten lade sin hand lugnande på den unge
mannens hufvud och talade tröstens ord.
— Kristus, som tagit alla våra synder på sig
vore en frälsare äfven för honom! — Han skulle ej
förlora modet för de pröfningar han underkastades —
den makt som sände pröfningarne hade också sina
afsigter dermed, och skulle engång vända dem till det
bästa. —
— Han, presten, hade äfven i sin ungdom pröfvats
i synd, men Herren hade renat honom — — —
Presten drog den unge mannen till sig och kysste
honom på pannan, — — —
Lugn och fri kom Martin ut ifrån kyrkan igen.
— Altartaflan och scenen i kyrkan uppfyllde
hans inre — blef hans helgedom — hans synglas —
förstånd och språkrör.
I fantasien var han inne i det mångfärgade
halfdunklet igen, der frälsaren trampade döden och
djefvulen under sina fötter — och Kristus på korset blickade
undrande. Och Johannes Döparen, Martin Luther och
de knäböjande furstliga sade amen och halleluja och
höjde sina hufvud till bifall. — Och presten stod hög
och stor och sträckte välsignande ut händerna öfver
en osyrdig menighet. — — Och presten bar hans,
Martins, drag. —
— Ja — Herren hade afsigter med honom —
hade nog endast pröfvat honom!
Han hade gått in i Guds hus af en händelse, och
han hade funnit sin lifsuppgift der! —
Prest skulle han blifva det kände han sig
kallad till!
— — — — — — — — — — — — — — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
