Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porträtt 10. Drottning Maria Eleonora - Porträtt 11. Ebba Margareta Banér - Porträtt 12. Corfitz Beck-Friis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudbeståndsdel. Rikskansleren ansåg emedlertid,
att fast Enkedrottningen ibland varit ett huskors
(»malum domesticum») för sin aflidne gemål, så borde
man »för fäderneslandets reputation» öfva undseendets
dygd mot henne och ej genom lifgedingets indragning
utsätta en Enkedrottning för att tigga utomlands. Och
dervid blef det. De barska riksråden gåfvo med sig:
efter några år återkom Enkedrottningen och dog på
Stockholm slott våren 1655, då drottning Christina
var i Bryssel.
C. Burenstam.
11. Ebba Margareta Banér en dotter till den
bekante riddarhuspolitikern och ifrige förfäktaren af
hertigens af Holstein rätt till svenska kronan
generallöjtnanten friherre Johan Banér och dennes
maka Ulrika Kristina Wellingk, den än mer bekante
grefve Mauritz Wellingks dotter, föddes 1710
och blef vid unga år hoffröken hos
drottning Ulrika Eleonora. År 1730 ingick
hon giftermål med den som yngling från Estland
inflyttade generalmajoren Gustaf Fredrik von Rosen,
en tapper karolin, som varit hjältekonungens
följeslagare på den äfventyrliga ridten från
Turkiet till Stralsund, och som sedermera
upphöjdes till både riksråd och grefve.
Äktenskapet blef emellertid mycket kortvarigt,
ty redan året derpå afled den unga frun, efter att
hafva gifvit lifvet åt en son, hvarom se här nedan.
Det kan tilläggas, att friherrinnan Ebba genom
nyssnämnde son är stammoder till den svenska grefliga
ätten von Rosen samt att ett porträtt af henne jemväl
finnes intaget i det af grefve C. Trolle-Bonde utgifna
arbete öfver riksmarskalken grefve Carl Bonde.
N. v. D.
12. Grefve Corfitz Beck-Friis, en sonsons
son till den danske adelsmannen Corfitz Beck, som
1723 introducerades å svenska riddarhuset och
som några år derefter till sitt lade farmoderns
slägtnamn Friis, samt en son till hofmarskalken
Corfitz Ludvig Beck-Friis, hvilken 1791 jemte
farbrodern riksrådet Joakim Beck-Friis upphöjdes i
grefligt stånd, var född 1801. Efter afslutade
universitetsstudier blef han vid 19 års ålder
auskultant i hofrätten öfver Skåne och Blekinge.
3 år senare utnämndes han till kammarherre.
Han lemnade emellertid snart embetsmannabanan för
att egna sig åt jordbrukarens värf och tillträdde
efter faderns död Sveriges enda grefskap, det
af riksrådet Beck-Friis stiftade fideikommisset,
bestående af Börringe kloster i Skåne och
Fiholm i Södermanland. Tillika egare af Bosjökloster
i Skåne, egnade han sig med mycken omsorg och
duglighet åt vården af dessa ansenliga jordegendomar,
hvilka under hans ledning betydligt förkofrades. För
sina förtjenster härutinnan kallades han ock till
ledamot af landtbruksakademien, hvarförutom han
1860 erhöll Vasaordens kommendörskors. Tio år
senare afled han på ett af sina gods, efterlemnande
tre söner, hvilka alla gjort sig bemärkta i vårt
offentliga lif.
Af en mycket stark kroppskonstitution, godmodig och
vänsäll, glad sällskapsmenniska och oförtruten jägare,
insigtsfull landthushållare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
