Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porträtt 19. Fredrik Ulrik von Rosen - Porträtt 20. Ebba Ulrika Beata Ruuth, född von Rosen - Porträtt 21. Carl Hans Ulner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en fruktansvärd makt. Märkvärdigt nog synes
denna hans hållning ej hafva beröfvat honom konungens
ynnest. Han kallades nämligen 1788 till riksråd,
varande den siste svenske man, som erhållit
denna höga utmärkelse.[1] Upphöjelsen blef af kort varaktighet.
Redan ett år derefter hade rådet
upphört att finnas till, och den forne rådsherren
satt åter i högqvarteret i de missnöjdes läger. Detta
förklarar väl, att han jemte öfrige oppositionschefer
misstänktes att hafva haft del i planläggningen af den
statskupp, som var afsedd att följa på Anckarströms
blodiga dåd. Några bevis för hans delaktighet häri
finnas dock ej, och grefve Rosen afled oantastad ett
år efter sin kunglige motståndare. I sitt äktenskap
med Hedvig Sofia Stenbock hade han tre söner, hvilka
alla blefvo högt uppsatte och framstående män samt
en dotter, hvarom se här nedan.
N. v. D.
20. Ebba Ulrika Beata von Rosen var född 1760.
Hennes far var sedermera riksrådet grefve
Fredrik Ulrik von Rosen. Hennes mor
Hedvig Sofia Stenbock blef 1778 utsedd
till hofmästarinna vid den nyfödde kronprinsen
Gustaf Adolfs hof. Samtidigt anstäldes den
18-åriga dottern som hoffröken hos den späde
fursten. Hennes hoftjenst blef dock ej
långvarig, ty redan följande år trädde hon i
brudstol med kaptenen friherre Erik Ruuth,
sedermera grefve och excellens, hvilken förut
varit gift med en fröken Sparre. Bröllopet
egde rum vid hofvet, och den unga bruden gaf ett
bevis på ädelheten af sina känslor, då hon
begagnade sig af det högtidliga tillfället för att
af den ridderlige konung Gustaf III utverka nåd åt en
känd svärmare J. G. Halldin, hvilken för en skarp
skrift mot den nyligen utfärdade bränneriförfattningen
dömts till döden. Endast ett par månader derefter
hade den älskliga grefvinnan skattat åt
förgängelsen, allmänt saknad »såsom ett ungt,
vackert, artigt och ett om sig mycket hopp gifvande
fruntimmer», efter hvad G. J. Ehrensvärd i
sin dagbok intygar.<nr> N. v. D.
21. Carl Hans Ulner, son af majoren Carl
Ulner och Gustaf va Holst, föddes 1796 och
inskrefs redan 5 år gammal som skeppsgosse
vid flottan. Vid 12 år kadett utnämndes
han vid ännu ej fylda 16 till sekund-löjtnant.
Redan följande år fick han deltaga i
kampen mot Norge, dervid han för sitt välförhållande
erhöll tapperhetsmedaljen. Vorden kommendörkapten
erhöll han 1845 det hedrande uppdraget att afsluta
en traktat med kejsaren af Marocko angående
upphäfvande af den förnedrande tribut, Sverige
hittills betalat nämnde potentat för att erhålla hans
beskydd mot sjöröfvare. Till belöning för det
sätt, hvarpå han utfört sagda underhandling,
tilldelades honom nordstjerneordens kommendörskors.
Han ledde ytterligare flera längre expeditioner
och befäste allt mera sitt anseende såsom en duglig
och insigtsfull sjöman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
