Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några svenska talande vapen på 1200- och 1300-talen, af L. Fr. Läffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuruväl sådant ej kan bevisas, då sigill saknas
(båda sigillvittnenas namn tyda närmast på frälsemän).
Hit torde ock böra föras följande fall. Arvid Svane,
en småländsk man, har i sitt sigill till bref af 1374
»tre foglar (?) på en snedbjälke» (Sv. RAP. I: 346;
III: 325). Dessa fåglar skola väl föreställa svanor.
Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras
om att ganska många ätter af tysk härkomst, som
uppträdt hos oss under här ifrågavarande tid, hafva
»armes parlantes». Exempel äro: den bekanta ätten
Snakenborg, i hvars namn Snaken - af lågtyska snake,
orm (vårt snok)[1] - motsvarar ormen som i ättens
vapen fins i en snedbjälke[2]; Conrad Fos och Johan Fos
(fos = fuchs) ha i vapnet en räf (SRAP. III: 315);
Henneke Bere har i ett sigill med denna omskrift i
vapnet en björn (lågtyska bere, björn; jfr Bæra-,
Biæra- i svenska ortnamn och personnamnet Biari på
Rökstenen), hans namn skrifvas i dithörande urkund
af 1368 försvenskadt Bæræ, medan hans namn i ett
annat sigill - som visar ett björnhufvud - till bref
af 1372 skrifves i böjd form (g.) Hennikini Beren
(SRAP. I: 256, 326; jfr III: 312).
Hit hör ock namnet Svinakula, som kan förefalla
svenskt. S. LYDERI SVINAKVLA läses i ett sigill till
ett diplom af 1338 (Sv. Dipl. 3: 501), i hvilket
senare sigillinnehafvaren kallas (i gen.) lyderi
swinekulæ. Vapenbilden är »ett gapande svinhufvud med
långa betar»; se Hildebrand, Sv. Sigill 3: nr 501, där
det uppgifves, att mannen i fråga hör till familjen
Svinhufvud, något som ej lär vara riktigt. Henrik
Svinakula nämnes i många bref; vid ett bref af
år 1368 har han i sigillet »ett åt venster vändt
svinhufvud», vid ett annat af 1378 har han i sigillet
med omskriften S. HENRICI SWINACVL »ett mot höger
vändt Svinhufvud» (SRAP. I: 258, 425). Enligt benäget
meddelande af dr Karlsson härstammar ätten från
Holstein, där en by Schwienkuhlen, fordom Swincule,
finnes (se Register s. 664 till Urkundensammlung
der Schleswig-Holstein-Lauenb. Gesellschaft für
vaterl. Gesch. ... b. 2. Kiel 1842-1858.) [Byn
afträddes 1867 till Oldenburg.] I detta fall har väl
först ortnamnet upptagits som familjenamn och sedan
vapenmärket bildats därefter.
[1] En försvenskad form Snokenborg förekommer äfven.
Se SRAP. III: 292.
[2] Den tyska ätten härstammar antagligen
från staden Snakenborch (nu Schnackenburg)
i Hannover. Förhållandet med namn och vapen blefve
då analogt med hvad som här strax efter
säges om ätten Svinakula. Om den svenska ätt
Snakenborg, som ursprungligen hette Bååt, se
K. H. Karlsson, Historisk Tidskrift 1886, s. 85.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
