Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några svenska talande vapen på 1200- och 1300-talen, af L. Fr. Läffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af ett dictus - kallad -; det är i regeln de allra
äldsta som föregås af detta ord. Än finna vi det
nyttjadt i ett bref, men ej det tillhörande sigillet,
än tvärt om. Än finna vi alla familjemedlemmar nyttja
det, än endast en eller några. I senare fallet får man
väl antaga, att det enskildt nyttjats allmännare än
offentligt. Alldeles liknande är förhållandet i ett
annat märkligt fall af medeltida tillnamnsgifning,
som jag afhandlat i Lundells tidskrift De Svenska
Landsmålen, XIX: 6, i min här förut nämnda uppsats
»Den gottländska Taxteinar-sägnen (En svensk
mytbildning i nyare tid)» s. 28-30, nämligen då
gårdsnamn upptagits som tillnamn.
Anm. till s. 77. I Rhyzelius’ Episcoposopia, s. 108,
nämnes, att biskop Karl är »af Messeniô kallad
KIELDUS». Då kanske flere än jag undrat öfver huru
härmed förhåller sig, torde följande upplysningar
förtjäna meddelas.
Det är i Scondiæ Illustratæ Tom. XII, p. 165,
som Messenius anför detta namn {Kieldum i ack.);
flerstädes eljest har han riktigt Carolus. Vid
jämförelse mellan ställen hos Messenius och Rydberg,
Sverges Traktater, I: 384, finner man, att denna
namnform hämtats från en traktat af 1316 mellan
danske konungen Erik och hertig Erik af Sverige,
hvaraf ett referat meddelas af Hvitfeld, som däri
nämner »bisp Kield aff Lingkiøbing». Jag förmodar,
att i originalet riktigt stått någon kasusform
af Carolus, men att genom tredje och fjärde
bokstafvens otydlighet detta ord blifvit läst
som Catelus (en af de flera latinska namnformerna
för Kettil). Benzelius förklaringsförsök (se hans
Monum. histor. veter. eccles. sveogot., p. 251), att
namnformen skulle härröra ex pronuntiatione Danica»,
kan naturligtvis ej vara riktigt.
Birgher Trolles sigill af 1418. (Jfr följande sida.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
