Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. v. D. Grefve Hans Henrik von Essen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det förlorade Finland, trädde snart i förbund
med denne Napoleons numera främste fiende. Härmed
inkastades äfven Sverige i den stora världsstriden
mot Napoleon. Essen blef redan nu 1812 utsedd till
den, hvilken skulle intaga och styra det Norge,
som man, tack vare det sålunda vunna biståndet,
redan ansåg sig hafva så godt som i sin hand. Att
sä ej var fallet skulle dock snart visa sig. Norges
utkorade styresman fick tillsvidare nöja sig med att
som högste befälhafvare under kronprinsen leda den
observationsarmé, som 1813 sammandrogs mot nämnda
land. Han tog nu sitt residens i Vänersborg,
afvaktande utgången af den stora striden mot
världsförtryckaren, som skulle afgöra äfven Nordens
öde.
Sedan Napoleon besegrats och Danmark, beröfvadt hans
mäktiga stöd, tvungits att till Sveriges konung
aftrada Norge, trodde man sig omsider stå vid det
eftertraktade målet. Essen befullmäktigades nu att
å konungens vägnar mottaga det nyvunna riket samt
att som generalguvernör provisoriskt föra dess
styrelse. Men ännu voro svårigheterna långt ifrån
öfvervunna. Till stor öfverraskning för de svenska
statsmännen vägrade Norge att underkasta sig den
mellan Sverige och Danmark träffade öfverenskommelsen
och konstituerade sig som ett själfständigt rike med
egen konung. Ånyo nödgades man sålunda vädja till
vapnen. Den 30 juli 1814 öfvergick Essen i spetsen
för en svensk armékår Norges gräns, inträngde i
Tistedalen och tvang genom sina rörelser fienden att
öfvergifva sin starka ställning vid Svinesund. De
lyckligen begynta krigsrörelserna afbrötos dock snart
af fredsunderhandlingar, hvilka kort därefter ledde
till Sveriges och Norges förening.
Så fick omsider Essen faktiskt tillträda
styrelsen öfver Norge, hvartill han sä länge varit
bestämd. Sedan detta land emellertid blifvit erkändt
som ett med Sverige förenadt konungarike, kunde han
icke bära titel af dess generalguvernör. Han blef i
stället nu utnämnd till riksståthållare, den förste,
som beklädde sagda höga ämbete, hvilket väl aldrig
lyckades vinna popularitet i Norge, då det ju kunde
anses beteckna ett omyndighetstillstånd för detta
land, men hvilket helt visst under dessa den norska
själfständighetens barndomsår var väl behöfligt. Det
var ett både viktigt och grannlaga värf, som härmed
lades i Essens händer. I främsta hand var det han, som
skulle förmedla öfvergången emellan de gamla och nya
förhållandena, som skulle inviga och gifva den första
riktningen åt det nya systemet. Att förmå utföra
detta med städse strängt iakttagande af båda rikenas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
