Personhistorisk tidskrift / Sjunde årgången 1905 / 48 (1899-1908) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till vår medeltida personhistoria (forts.) af L. Fr. Läffler. 4. Johan Svarteprest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som börjar andra versraden, är kanten så skadad,
att man ej där kan se något förkortningsstreck. I
ordet Jon måste första bokstafven vara J, ej F,
liksom det säkert står N, ej R. Jag återger inskriften
här med medeltida majuskelbokstäfver, förkortningar
och skiljetecken så troget som det med tillgängliga
typografiska hjälpmedel kan ske:



Med "^" öfver A och R i ordet Svartprest utmärker jag,
att dessa bokstäfver äro sammanskrifna. Efter "Î" i det
andra hic har jag satt frågetecken för att utmärka
att förkortningsstrecket ej kan synas.

Vi ha sett, att den man, hvaröfver grafstenen lagts,
dog 1426. Som majuskelstilen i regeln i Sverige
upphörde att begagnas och ersattes af minuskler i
början af 1400-talet – på Gottland synas minusklerna
på inhemska arbeten ha hållit sitt intåg just detta
år –, är det anmärkningsvärdt, att ännu år 1426
majuskler finnas använda på en grafsten. Å den 1391
aflidne biskop Nils Hermansons grafsten i Linköpings
domkyrka äro redan minuskler använda; den kan ju dock
ha förfärdigats några år efter biskopens död. I vissa
trakter, såsom i Uppsala, bibehöllo sig majusklerna
in i reformationstiden.

Öfversättningen af denna inskrift blir följande:
»Här önskar jag, Jon Svartprest, ett lugnt slutligt
mål för min kropp. Härifrån skall jag, o (jungfru)
Maria, uppsöka min saliga själ.»

Den sista raden afser, som man finner, kropparnas
uppståndelse på den yttersta dagen. Att den döde till
uppståndelsen tänkes bo ej där hans själ tänkes
finnas, utan där kroppen hvilar, d. v. s. vid
och i kyrkan, är i öfverensstämmelse med katolsk
medeltidstro. Se därom Troels-Lund, Dagligt Liv i
Norden ... 14:6 Bog, Folkeudgave, s. 275 f.

Rörande Johannes Svartprest må ytterligare följande
meddelas :

Denne man omnämnes rätt ofta i pärmebref från början
af 1400-talet under namn: Johannes, Jönis eller Jon
Swartprest, Swarteprest eller Swartaprest. Ett bref af
1405 25/8 är utfärdadt från hans gård i Linköping (se
Silfverstolpe, Sv. Dipl. I: 479-80). Vid ett bref af
1409 4/9 är fogadt »incigle herra Jønisa Svartprest,
kanikx i Lynköpunge». Sigillet beskrifves sålunda:
»andligt, nederst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>