Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. von Dardel. 2O. Friherre Gustaf Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken ifver att taga fasta på hans sålunda uttryckta
önskan att lämna sin nuvarande ställning men utnämnde
honom icke till generalguvernör, som han begärt,
utan i stället till svensk minister i Italien, en
syssla af ringa betydenhet och som föga syntes anstå
en man, som beklädt så höga förtroendeposter i sitt
fädernesland. Man var tydligen angelägen att få honom
aflägsnad så långt som möjligt. Den nya befattningen
förenades för öfrigt med betydande löneförmåner, och
Armfelt, ehuru bittert kännande den förödmjukelse,
som härmed tillfogats honom, ansåg sig ej böra
tillbakavisa det gjorda anbudet. Han anhöll emellertid
om förlängd tjänstledighet, och det var sålunda först
i början af år 1793, som han beträdde Italiens jord.
Efter längre eller kortare besök i Venedig, Rom,
Florens och Genua anlände han omsider i slutet af
oktober till Neapel, där han som minister ämnade taga
sin bostad. Hans vistelse därstädes skulle likvisst
komma att blifva af ganska kort varaktighet.
Misstänksamt hade den svenska regeringen följt
hvarje Armfelts steg, alltsedan denne anträdt sin
färd till utlandet. Att den stolte, maktlystne,
dådkraftige mannen ej godvilligt skulle finna sig i
sitt öde utan fasthellre uppbjuda alla medel för att
söka återvinna sin förlorade ställning och tillika
hämnas på dem, som störtat honom, befarades nog ej
utan skäl från vederbörandes sida. Uppfylld, som
han för visso var, af oro och förbittring öfver de
nya styrelsegrundsatser, som på sista tiden begynt
göra sig gällande i Sveriges politik, liksom ock af
hat och förakt mot de män, som nu ledde dess öden
och som af honom betraktades nära nog som jakobiner,
bäfvande på grund häraf för sitt fosterlands öde och
för den unge, af honom med entusiastisk tillgifvenhet
omfattade konungens säkerhet, ja lif, djupt kränkt
tillika såväl i sin stolthet som i sina grundsatser
och van att i tal som skrift utan alla hänsyn eller
förbehåll på ett lifligt, kraftfullt, ofta blodigt
gisslande språk gifva ett omedelbart uttryck åt de
känslor, som rörde sig i hans själ, hade han också
ganska snart lämnat sina mäktiga motståndare, som
härvidlag hvarken skytt att kränka brefhemligheten, ej
heller att utsätta sitt offer för det mest närgångna
spioneri, talrika bevis på sin mot dem i högsta grad
fientliga sinnesstämning. Men icke nog härmed. I bref
till närmare vänner och meningsfränder, främst bland
dem hoffröken Malin Rudenschöld och sekreteraren
Albert Ehrenström, hade han, ej nöjande sig med
att häftigt beklaga, hånfullt förlöjliga och med
hänsynslös skärpa klandra de nu rådande förhållandena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
