Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra grafstenar, ett till förintelse dömdt personhistoriskt material, af Sune Ambrosiani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och med minuskler. Men hvem har tänkt på stenarna från och
med renässansen? I Sverige torde det ej finnas någon offentlig
myndighet, som tagit dem under sitt särskilda hägn; lika litet har
veterligen någon enskild samlare satt in sin energi på deras
beskrifvande och afbildande, och likväl — i huru hög grad medför
ej hvarje dag, som går, en minskning af detta obearbetade för att
ej säga okända historiska material.
Äfven om så lyckligt skulle vara förhållandet, att en monumental
samling inskrifter från och bilder af grafstenar verkligen
förelåge, vore det därför berättigadt, att en forskare i den gångna
svenska odlingens utveckling utan protester och med jämnmod
konstaterade, att monument efter monument förfores? Samlar icke och
vårdar icke arkivmannen hvarje Gustaf Vasas bref, äfven om han
har sig bekant, att det återfinnes i denne konungs registratur? Tar
någonsin en generation på sitt ansvar, att den, trots de utvecklade
afbildningsmetoder, som kunna stå till förfogande, gjort ett i
hvarje detalj afslutadt vetenskapligt arbete, som onödiggör
originalmaterialets bevarande? Så förmäten vågar nog ingen vara!
I Sverige föreligger emellertid hvarken någon publikation
eller en omfattande primärsamling af inskrfiterna lika litet som
af bildframställningarna å grafminnesmärkena. Smtidigt bli dock
grafstenarna på de flesta ställen alltmer skadade, deras inskrifter
allt otydligare, allt svårare att tolka, de prunkande snideriarbetena
alltmer nötta och förvittrade. Bör det här i landet få ske på
dylikt vis med detta oersättliga, dyrbara personhistoriska
material?
Hvilka måste då önskemålen blifva i fråga om särskildt grafstenarnas
konservering, deras inskrifters och bilders bevarande åt eftervärlden?
Svaret skulle kanske kunna sammanfattas i — en effektiv
konservering, men att realisera denna i vårt vidsträckta land är en
betydande penning. och personfråga. Visserligen äro numera de
flesta kyrkornas golf upptagna och stenarna i dem således flyttade
och nedlagda på annat ställe, än där grafplatsen förut var belägen.
Den enskilda äganderätten till stenarna har också vanligen upphört,
ty ägarne gör icke anspråk på dem, men i gamla
bygder har det dock inträffat, att rungrafstenar, daterade på 1400-talet,
fortfarande ligga på en viss bys graf i stora gången och säledes ej
utan samhällets medgifvande kunna rubbas.
Men bortsedt från dylika omständigheter, som kunna verka
hämmande och möjligen med arbet öfvervinnas, är det dock ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
