Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare, af N. von Dardel. 21. Grefve Johan Kristoffer von Düring (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anförare ledde dock snart till företagets snöpliga
misslyckande. Det berättas, att man haft för afsikt
att erbjuda Düring denna post men afstått därifrån,
enär man förmodat, att han icke skulle vilja åtaga sig
densamma. Den starka känsla af vördnad för lag och
rätt, som i allmänhet kännetecknar hans offentliga
uppträdande, gör det också föga sannolikt, att han
skulle kunnat förmås att träda i spetsen för en
revolutionär folkrörelse. Så lifligt och så allmänt
utbredt var likvisst missnöjet med de nu härskande,
att om en man med Dürings anseende och militära
talanger trädt i spetsen för den däraf framkallade
rörelsen, utgången med mycket fog kan antagas hafva
blifvit en helt annan.
Tronföljdsfrågans slutliga lösning hade emellertid
uppväckt äfven det danska hofvets lifliga förbittring,
en förbittring, som ingalunda minskats af den
omständighet, att det var en holsteinsk furste,
som korats till Sveriges blifvande konung. Från dess
sida framställdes nu en bestämd fordran, att Adolf
Fredrik skulle för sig och efterkommande afstå från
alla anspråk på de holsteinska länderna. Då emellertid
denne förmenade sig intet härvid kunna företaga utan
ryska kejsarinnans och jämväl tronföljarens bifall,
beslöt man att affärda Düring till Petersburg för
att söka utverka vederbörandes medgifvande till
de danska fordringarna. Trots »all den omtanka och
försiktighet» han enligt sekreta utskottets intyg
i detta diplomatiska värf ådagalade, ledde hans
bemödanden dock icke till det åsyftade målet.
Hemkommen kastade han sig åter in i den skarpaste
partikampen. Mössorna gjorde nu de största
ansträngningar för att vid den riksdag, som 1746
skulle ånyo komma samman, verksamt fullfölja kampen
mot de hatade motståndarne och tillfoga dem det
afgörande nederlag, som dessa genom sin kloka taktik
1743 lyckats undgå. Vid denna riksdag blef Düring
utsedd att jämte general Staël von Holstein vara
mösspartiets ledare på riddarhuset, ett värf, som han
icke synes hafva varit vuxen. Han befanns nämligen
enligt ryske ministerns intyg alltför »facile, hetsig,
otålig och snart modfälld» för att med framgång
kunna bekämpa det mera energiskt och målmedvetet
ledda motpartiet. Mer än allt annat bidrogo dock
mössornas nära förbindelser med Ryssland och denna
makts hotfulla och hänsynslösa uppträdande mot
Sverige och dess regering att skänka en fullständig
seger i den hätska striden åt de som förkämpar för en
stolt och oförfärad fosterlandskärlek nu uppträdande
hattarna. Fåfängt hade Düring såväl med ordets makt
som genom ett rikligt utdelande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
