Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Huru en trogen själ affaller och blifwer andligen död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tröghet ofta är blott en saknad af känslans liflighet, under det de
dock dagligen stå i wapen och i öfning, bruka nådemedlen och fara
efter att både tro och älska; dels att äfwen om werklig lättja
inträffar, men de likwäl låta Herrens Ande straffa och uppwäcka
sig, så att de rädas derför, begynna taga till ordet och hos Gud
söka nåd att blifwa bättre, så blifwer der icke död; men går det
deremot så, att man icke har några bestraffningar för sin lättja,
eller icke får tid att lyssna till Andens wäckelser, utan det får gå
an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.
9. Men se här ytterligare, huru det tillgår och ser ut, när
djefwulen fångar en lättjefull själ uti en afguds eller syndalustas
nät. Djefwulen har en synnerlig makt uti wåra begärelser; med
dessa regerar han såsom med sina egna wapen. Dertill brukar
han isynnerhet följande sätt: Först uppwäcker han i hiertat de
häftigafte begär till synden, inskjuter i känslan och fantasien ett
dödande behag till henne, föremålar själen mycket nöje och
winning af henne; detta är alltid det första i frestelsen. Hwad han
nu icke winner genom frestelsens häftighet och styrka, det söker han
winna genom dess långwarighet. Detta är hans andra makt.
Han hafwer god tid, kommer derföre oupphörligt igen och håller
på oändligen att predika om syndens behag, att i tjusande
drägter måla henne för hjertat, på det själen omsider skall tröttna i
striden och gifwa sig. Här skulle nu ingen enda kristen bestå, om
icke den trofaste Herren omsider bjöde satan wika och gjorde på
frestelsen en utgång (1 Cor. 10: 13). Men det hör till Guds
heliga rättfärdighet och fastställda ordning, att de lösaktiga själar,
som, sedan de förstått sanningen, icke akta den, icke rädas för
synden och icke wörda och frukta Herren, utan gå fåfänga, säkra
och ohörsamma, skola lemnas åt frestaren, äfwen om det sker dem
till döds. Hwad Paulus skrifwer i Rom. 1: 21, 24, skall
isynnnerhet drabba kristna, nemligen: "Emedan de förstodo Gud och
hafwa icke prisat honom som en Gud, utan wordo fåfängliga i
sina tankar m. m.; derföre hafwer ock Gud öfwergifwit dem i
deras hjertans lustar, uti orenlighet." Detta fullbordas ändtligen
derigenom, att djefwulen, jemte det dödande begäret, som han
inskjuter i känslan och fantasien, äfwen förmörkar förståndet och
öfwertygar själen, att synden icke är synd och åtminstone icke
farlig, utan på den och den grunden skall kunna anses tillåtlig,
ja, oskyldig och alls intet farlig. Härtill komma nu äfwen de
ogudaktigas råd, "djeflalärdomar", som taga synden i förswar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
