Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Vaksamhet och strid (38—50) - 48. Skeppen brända eller Herrens för evigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Likaså föreskrev vanlig försiktighet de gamle,
att när en av vallgravar omgiven stad intagits och
fienderna därinne utdrivits, bryggan då genast drogs
upp eller revs bort, för att hindra samma fiender
att återvända till sin gamla stad och utdriva dem
som nu med mycken möda intagit densamma.
* *
I dessa bilder ser du orsaken till att så många,
vilka givit sig åt Herren, övergiva kampen och
vända åter till världen. De brände icke skeppen
bakom sig, de npprevo icke bryggan mellan sig och
den världshop de redan lämnat. När det därför
blev litet hett i kampen, vände de tillbaka dit
varifrån de kommit, eller — med den andra bilden —
fienderna trängde åter in till dem och övervunno
dem.
Det var t. ex. en yngling eller jungfru. De
hade väckts till besinning om sin själ, de hade
erhållit syndernas förlåtelse, de voro glada och
lyckliga i sin frälsare och de försäkrade, att de ville
evigt höra honom till. Men de underhöllo fortfarande
förbindelse med det världsläger, ur vilket de voro
utgångna. De hade icke mod att riva bryggan,
det är säga den eller den vännen i synden farväl.
Och nu räckte de snart varandra handen över
bryggan, eller räckte åtminstone den där vännen
dem handen, och den förut lyckliga och saliga
själen kom så småningom ut i synden igen. Det
var en giftermålsförbindelse eller något annat av de
lovliga tingen. Det såg så oskyldigt ut. Kanske
skulle till och med den oomvände vinnas för Herren
genom den fortsatta förbindelsen med den omvände.
Men det slutade, såsom det i nästan* varje sådant
fall plägar sluta, sä, att de bägges kött fördärvade
den enes ande. Eller, om det andliga livet icke
alldeles utsläcktes, så erhöll det dock en blytyngd, att
så tala, från vilken det icke mer förmår frigöra sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
