Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Guds folks trygghet (56—60) - 57. En lutande vägg eller »Såsom de där dö, och si, vi leva» - 58. I vargfällan eller I ångest, men icke i verklig fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
bittert, att man ville luta sig anda ned i graven.
Dock även då kan Gud hjälpa. Ty för honom är
intet, nej intet omöjligt.
58
I vargfällan
eller
I ångest, men icke i verklig fara.
I Sibiriens skogar användas allmänt s. k.
rundfällor för vargars fångande. Man inhägnar en liten
cirkelrund plats med starka, flera alnar höga pålar,
nedslagna i jorden tätt intill varandra. Denna inre
pålrundel omgives med en yttre sådan, ställd
omkring en aln från den förra, så att en rund gång
bildas mellan pålväggarne. I den yttre pålrundeln
sättes en liten plankdörr, som öppnas inåt och är
lika bred som gången, så att hon, öppnad, stänger
gången åt ena hållet. Öppnad fasthålles dörren
löst med en liten trädgren, men är upphängd så,
att hon gärna faller igen, varefter hon icke kan
öppnas inifrån.
På kvällen instänger man en get, ett får eller
lamm i rummet inom den inre pålrundeln, där det
arma djuret snart börjar jämra sig i ensamheten.
Detta hör vargen borta i skogen och skyndar dit
samt sticker in huvudet genom den uppgillrade
dörren och börjar springa runt om genom gången,
tills han hunnit ett varv och stöter till dörren, som
faller igen, och han så är fången. I sin ångest jagar
han nu fram genom gången. Det stackars djuret
inom den inre rundeln, som är nära döden av
förskräckelse, kommer han dock icke åt för pålväggens
skull emellan dem. Så småningom börjar djuret att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
