Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SISTA TIO-TALET
57
nv sig självt, utan lagar som tvingar in det s. k.
landsmålet på bekostnad av riksmålet i skolor och eljest.
Här liksom i den politiska strid, som mer och mer
tillspetsades, var det sättet" att ernå målet och inte själva
saken som skilde honom frän forna meningsfränder. Han
hade aldrig talat emot »maalstrævet», det ville han vara
med om, och han ville att böndernas barn skulle lära sig
läsa på sin egen dialekt, men när de skulle vidare måste
de upp i kulturspråket. I denna fråga hade Björnson en
talrik här av motståndare, men kanske lika många
meningsfränder.
1902 firades hans 70 årsdag under enastående hyllning
från alla häll i hela Skandinavien och många andra länder.
Bästa hyllningen var helt visst Hamsuns hälsning,1 vars
slut är format till en blick in i framtiden när Björnsons
röst förstummats.
»Altid lyder allevegne
Røsten fra håna Bryst.
Mange Stridsblus har han tændt os,
mange Glæder har han sendt os;
naar han tier, er der tyst.
Han er Tolken, født og baaren
for vor Nød og Lyst.
Ingens Arm som hans at føre,
ingens Ord som hans at røre.
Naar han tier, er der tyst.
Saa en Kvæld vil Stumhed ruge
langs vor lange Kyst.
Fjælde staar og lytter, bier —
ingen svarer — Landet tier.
Naar han tier, blir der tyst.»
Vid samma tillfälle skriver Sars: »I femti aar har han
været midtpunktet i det norske folk, den bevægende kraft
1 Början av denna hälsning är anförd i föregående Verdandihäfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
