Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. På höjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flaggan med det röda korset, den som han hade kämpat
så mycket för. Inte ens på slottet eller den kungliga tribunen
saknades den.
Johanniterriddarna buro maltheserkorset på bröstet och
om vänstra armen den vita bindeln med det röda korset.
På kvällen samma dag var Dunant inbjuden till den
kungliga festmiddagen. Han fick sin plats i den främsta
salen där alla kungligheter och furstligheter och höga
generalstabsofficerare sutto.
Efter måltiden förde greve von Stolberg honom omkring
och presenterade honom för hovets gäster med flera.
I ett hörn av salen upptäckte Dunant en atletisk figur i
bländande vit kyrassiäruniform. Det karakteristiska huvudet
med det likbleka, avmagrade ansiktet reste sig över alla de
omgivande. Orörlig och tyst stod han, talade med ingen,
blott iakttog . . . Det var den store ministern, den mäktige
och berömde greve Otto von Bismarck.[1]
Greven fäste en skarp och prövande blick på Dunant.
Deras blickar möttes. Dunant undrade om den store mannen
frågade sig vem den enkle borgerlige mannen i svart frack
månde vara mitt i denna lysande, guldsmidda och
uniformsglänsande församling? Eller om han möjligen visste vem
Dunant var, tänkte han då vid åsynen av fredsivraren på allt
det blod han låtit flyta genom sin politik och på det blod
som de frivilliga hjälparna haft så stor möda med att stilla?
Bismarck hade spelat ett vågat spel och vunnit. Men vilken
beklämmande ånger måtte han ej ha utstått?! Dessa tankar
genomkorsade Dunants hjärna. Vad Bismarck tänkte vet
man inte. Troligen upptogs han av helt andra tankar.
Någon presentation för Bismarck företogs inte. De två
hade väl heller inte haft något att säga varandra. Därtill
voro deras naturer för olikartade. Den ene personifikationen
av den järnhårda viljan, och det robusta samvetet för vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
