Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de kommit förbi denna förskräckliga
personlighet, som Elin tyckte säg med
sina forskande ögon tvärs igenom
henne och läste hennes hemlighet.
De blefvo ledsagade till sina platser,
under det alla menniskor tittade på
henne... blott på henne... och
undrade. tyckte Elin.
Efter föreställningens slut skulle det
vara bal. Elin hade sagt, att hon icke
ville stanna och deltaga deri, ty hon
kunde icke dansa. Wellquist tog dock
icke detta för kontant, utan försökte
nödga henne att dansa åtminstone en
dans. I detta fall var dock Elin
bestämd. En viss Instinkt varnade
henne som för en hotande olycka.
Det var egentligen icke tanken på
Sven som stod henne bi vid detta
tillfälle. Det var tanken på hemmet, för
hvilket de gemensamt, fast hvar på
sitt håll, kämpade, och denna känsla
närmade sig religiositet. Och
besynnerligt nog, det föreföll henne, hon
viste icke hur, som om Sven tillhörde
hemmet.
Wellquist följde henne hem, ehuru
hon afböjde det. Hon kunde
emellertid icke förbjuda honom, då det ju var
hans ridderliga pllgt på samma gång
som rättighet under för handen
varande omständigheter. Innan de togo
af-sked vid hörnet — hon tillät honom
icke gå längre — bad han om
tillåtelse att få besök henne igen. Derpå
svarade hon icke. och då han var
enträgen, bl ef hon ond. som h var och en
qvinna, när hon icke vill blifva
nödgad. Och detta gaf henne en, kanske
sökt, anledning att skiljas från honom
tvärt.
Men detsamma gaf också honom
anledning att vid första lägliga tillfälle
åter uppsöka henne, fråga om hon var
ond och be om förlåtelse.
•
* Sven hade skrifvit mycket
regelbundet. En gång hade det visserligen dröjt
med brefvet något öfver tiden, men
Elin hade då med qvlnlig
omtänksamhet skyndat att sända honom för
femtio cents frimärken, och sedan
förekom intet afbrott I brefvexlingen.
Det hade, att döma af brefven, för
Sven varit samma äfventyrliga, hårda
och obehagliga lif som det första året
af hans vistelse här i landet — men
utan kärlek till det äfventyrliga, utan
den friska, käcka, bekymmerslösa
llfs-åskådning som då gjorde alla backiga
vägar jemna.x Han höll sig ock3å
mera stilla på en plats än då.
Elin hade noga reda på. hur mycket
han förtjente. Större delen deraf —
så mycket han vågade afhända sig —
hade hon också fått och Insatt 1
banken tillika med sina besparingar.
Nu hade det emellertid dröjt med
bref öfver en veckas tid. Slutligen kom
det, men — skrifvet af okänd hand.
Sven var sjuk — mycket Illa sjuk.
Den första känsla Elin erfor, då hon
läst brefvet, hvilket skrifvits af en
arbetskamrat efter Svens diktamen, var
harm — harm öfver att han skulle
blifva sjuk just nu.
Denna känsla efterträddes dock
snart af verkligt deltagande och oro.
Hon tänkte ett ögonblick på att
oför-töfvadt resa till honom. Men vid
närmare besinning beslöt hon att vänta
dermed.
Hon satte sig emellertid genast ned
och skref svar på brefvet samt bad att
få daglig underrättelse om, hur Sven
befann sig.
När hon på qvällen, sedan hon
uträttat sina sysslor, gick ut för att
lägga brefvet i breflådan, mötte hon
Wellquist.
Det var en härlig, månljus
soramar-qväll, och par om par gingo sakta, ty-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
