Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro de inte, ty de antogo sällan någon mörkare
färgskiftning än grått och voro oftast blott det oskyldigaste
vita puder, men det hjälpte inte, osanning är osanning,
och ehuru vi, i den konstiga värld vi leva i, för
hövlighetens skull säga många nödlögner, är det inte rätt,
och det vet en och var.
— Du kan aldrig vara nog varsam; giv akt på
din tunga, ditt öga och dina händer, ty både med
ord, blick och handling kan man ganska lätt göra sig
skyldig till en osanning, sade mr Bähr under ett av de
samtal, han hade med Nat om den frestelse, han mest
var utsatt för.
— Jag vet det, och jag gör det ej med flit, men
det är så gruvligt mycket lättare att taga sig fram,
om man icke bråkar alltför mycket med att vara så
strängt sannfärdig. Jag brukade säga osanningar,
emedan jag var rädd för far och Nicolo, och nu gör jag
det stundom, emedan gossarna skratta åt mig. Jag
vet, att det är fult, men jag glömmer mig, sade Nat och
såg mycket betryckt ut över sina synder.
— Då jag var en liten gosse, brukade jag säga
osanningar! Ack, vilka dikter jag spann ihop! Min
gamla farmor botade mig likväl därför — men hur,
tror du? Mina föräldrar hade förmanat och gråtit och
straffat, men ändå glömde jag mig liksom du. Då sade
min gamla kära farmor: Jag skall hjälpa dig att komma
ihåg och skall sätta en kapson på den där oroliga
lemmen, och därmed drog hon ut min tunga och klippte
av spetsen med sin sax, så att blodet rann. Detta var
förskräckligt, det kan jag försäkra dig, men det gjorde
mig mycket gott, ty tungan värkte i flera dagar, och
vart ord jag sade, kom fram så långsamt, att jag hade
tid att tänka efter. Sedan dess tog jag mig bättre till
vara, ty jag fruktade den stora saxen. Och dock var
farmor så hjärtinnerligt god mot mig i alla avseenden,
och när hon låg döende långt bort i Nürnberg, var
hennes sista bön den, att lille Fritz måtte hava Gud kär
och tala sanning.
— Jag har aldrig haft någon farmor, men om ni
tror, att det kan bota mig, så vill jag låta er klippa
av min tungspets, sade Nat hjältemodigt, ty han
fruktade visserligen för plågan, men önskade dock göra
slut på ljugandet.
Mr Bähr smålog, men skakade på huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
